bye, bye darling.

Känslan av att ens ansikte faller mot groparna i asfalten, tränger sig in där och skrattar med huvudvärken som skenande käkar. Och så vidare. Och så vidare. Och så en sked till.

Jag skulle vilja skriva bara ’skit’, eller någon annan svordom. Vilken som helst. Vissa gör det i sin dagbok. Men inte jag. Det går inte. Ni förstår, det strider mot all logik som är det som styr den som skriver just det här. För jag skriver ju det här för att att jag inte kan leva det.

Min inre drama queen hotar med att vilja hoppa av det jag hoppat på. Min ensamhet påstår att det är nu jag finner min egen identitet, förslagsvis av människoskygg karaktär. Samtidigt social konstigt bra. Jag vill bara skriva, inte förakta alla intellektuella som tränger sig på och ska ta över hela rummet. Släpp mig snälla.

Detta är inte bra, det är för tillfället bara så jävla förbannat sorgligt.

Jag skrev något ironiskt om att jag är världens största drama queen, här där jag sitter och lyssnar om och om igen på ”Head over heels” med Tears for Fears och gråter. Av lite olika anledningar. Att det bästa alltid innehåller också det sämsta. Att jag känner mig som en materialiserad paradox. (Och att du är det enda jag vill ha) Att jag känner mig som något helt annat än alla andra. Att du inte kom. I mig. Eller överhuvudtaget.

Men det gick inte att göra ironi av det. Tidigare idag gick det inte heller att göra poesi av det. Vad gör man då med det? Det är kanske då man skriver krönikor eller romaner. Kanske sätter man sig i ett hörn och läser. Eller som jag. Jag är inte säker. Jag kan lyssna på popmusik och gråta och prata in i min egen mun om och om och om igen. Vid något tillfälle kommer jag skrika. Alldeles säkert.

Tårarna har återkommit och mitt väsen har förändrats. Jag är mycket osäker på vad som pågår. Skinnet ut och in, ständigt rädd för sådant man ständigt är rädd för om man känner sig bortom kontroll. Kärlek. Och jaget. Det enda bra med det hela är att jag vet att det inte är bra. Språket går ingenstans. Men det tar mig heller ingenstans, just nu.

Ta allting jag har och en gång hade, ta allting jag vill ha och ta även mig om det så leder mig bort ifrån allting som blir ett ingenting efter att du tagit det om det nu leder mig till dig.

Nu spelar det ingen roll vad jag säger eller låter bli att säga, lungorna är tömda på luft och hjärtat slår i otakt med musiken. Nu har pulsen startat sin egen orkester och det var till och med billigare med en konsert.

När ögon ser vad de väljer att se och när öron hör vad de väljer att höra spelar det längre ingen roll hur mycket vi anstränger oss för att vara någon eller ens någonting. Vi blir som ett streck i ett linjerat block och den enda som kan läsa oss är den blinda och vi blir som en ljudvåg i en skiva och den enda som kan höra oss är den döva. Och visst är det så lätt att vi ger upp när vi blir mindre än ett ingenting som en gång var ett allting som togs ifrån oss?

Allting som vi säger börjar låta som en klyscha och allting som vi gör börjar verka som en myt. Allting som vi någonsin har varit en del av börjar nu skrivas utanpå och allting som vi en dag kan ta del av börjar nu ta plats inuti. Och vad vi än väljer att göra eller vilken väg vi än väljer att gå och vilka händelser vi än väljer att blunda för och vilka ord vi än vägrar att lyssna på så kommer vi nog aldrig att kunna förneka våra hjärtslag. Så vilket beslut du än kommer att stå inför, glöm aldrig det här; älska inte det du vill ha, älska det du behöver.

Det finns en osäkerhet jag önskar bli säker på. Hur den ska få ett naturligt spelrum i varenda centiliter av mina kroppsvätskor vet jag ännu inte. Det rör sig om spänningen mellan att veta att man bara är en enda, och att överleva. Det finns lika lite poäng, i vilket sammanhang som helst, att hävda sin dålighet, som att hävda sin överlägsenhet. Likväl är de bägge existerande och underförstådda, som existerande. Lite från och till. I lite olika sammanhang.

Det är egentligen allt jag vill (kan) säga just nu. Man kan säga att jag darrar, eller man kan säga att jag kämpar. Välj.

Det finns något lite sorgset i det. Jag drar min egen sorg i gruset, längtar efter ännu mer sorg, i den där gamla staden jag brukade bo. Den hette något på s, jag kan inte minnas något mer. Jag trodde att mina dikter skulle revolutionera något, någon - bara för att jag råkar vara den som skrivit dem.

Kroppen är så långt borta. Jag vill nå mer. Sexualiteten är ett nyckelhål som andas omöjlighet: du kommer aldrig längre än så här, och det är själva syret. Bränn mig inte. Sådant ristar det in, i min kroppslighet som flyter omkring i rummet. Men det är lönlöst att försöka förklara. Det finns bara ett bot mot den svårfångade kroppen, när den glider undan mina fingrar och allt jag vill säga till den, nå den, blir till min egen psykisk ljumhet.

En helt annan sak sprack: vattenledningen utanför och den behövliga duschen får vänta. En liten ful vit låtsashund och jag är numera inneboende hos varandra. Alltmedan jag försöker med annat än bo. Överleva kanske. Imorgon kommer ett slags flyttlass till Mölndal. Samtidigt korsar du ekvatorn, eller åtminstone åker du 4 timmar bort utan att jag har en chans att vara där eller inte vara där. Jag kan bara vara här.

Det är inte mycket till poesi om man inte tittar noga på de tomma områden.

Den hemskaste och mest verkliga svartsjukan är den som man aldrig trodde fanns. Som att de människor jag älskar mest passar in i mig så bra att de blir omärkbara. Att jag aldrig trodde att jag hade någon anledning att vara sjuk av svärtande begär efter att du bara ska vara min vän, att ingen annan ska veta det vi vet, att du inte ska mjuka upp andras liv, som du mjukar upp mitt. Men du ägs av andra, och du äger andra och deras känslohistorier i dina händer. Du älskar andra. Och något i mig kommer inte överens med det, alls.

Just därför måste jag in i mig, gråta in mig i ett socialt skede, känna smärtan, känna lukterna av skammens svett och den sociala fobins ställföreträdande ormvråkar mot insidan av överkroppen. Måste ut, måste säga ja. För jag tänker, att om jag drar tillräckligt hårt bort från den skenbara tryggheten, då måste jag förr eller senare nå den riktiga tryggheten.

Fast det kanske inte funkar så. Eller, för den delen: vem bryr sig egentligen? Mina känslor är bara betydelsefulla för mig själv. Så jag lägger mig ned nu istället. Och låter det skölja över mig: orättfärdigheten i den här sorgen. Kanske bara skriva lite till.

Att använda språket till att förändra sakernas konkreta tillstånd är det enda sättet. Men det är ett språk som kan formulera något om det som pyr i mellanrummen som krävs. Det perifera måste bli det centrala. I mitt liv. Jag tror att det måste börja där, med ett erkännande om att det finns saker som är bortom formulerandets förmågor. Därifrån kan man sedan börja häva sig, sträcka sig uppåt, se över muren. Eller in i solen.

Min kropp är fylld av ett annat slags språk nu, och det gör mig ledsen. Att aldrig ha kontroll på något stabilt i musklerna. Det blir bara nattliga kramper och dålig matsmältning. Men det är okej. Egentligen, det är okej. Jag vet ju att jag har förmågan att vila i en hand som är större. Det är bara det att musklerna, organen, hormonerna och blodkropparna inte förstått det än. De är alldeles för kroppsliga för att acceptera något slags gudsbegrepp.

Dessa dagar tillbringar jag på kontoret, där jag inrett med lösa anteckningar slängda överallt, bilder på små djur och texter om vetenskapsteori. Jag tror jag tycker om det, väldigt mycket. Jag kan till och med gråta här ibland, och omvandla det till något kulturteoretiskt. Det är inte reduktionistiskt, det är bara ett sätt att dyka djupare, i någon annans namn. Som att bli kär.

Vi kommer aldrig bli mätta på den här sortens längtan.

love hurts
I can only think of you I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of

you.

And you wrote that song for your ex girlfriend.

Jag kan bara vara lycklig när jag är i en process. Allt annat framstår som alldeles för lyxigt och mjukt. Det är en slags vana. Eller ovana. Svårt att veta vilket. Men jag har inte gråtit så där på länge. En anledning är du.

På morgonen när jag läser vad jag skrivit förstår jag inte att sådana tankar ens existerar i mig.

En sak som slog mig precis, angående min identitet, är att jag inte alls är så kravlöst och smärtsamt närvarande som jag alltid trott. Jag är distanserad, bildar små städer av de andras liv. Det är demoniskt kanske. Kanske måste jag börja förstå det, tala från en annan piedestal, rensa rören och inte komma tillbaka. Säga nej till sådant som jag säger nej till.

Liksom älska.

Jag vill skriva något vackert. Under vissa vardagliga aktiviteter, som är bortom mig och min egen håla, längtar jag hem till mina dikter. I en slags reflektion långt senare tänker jag att det snarare är hemmet i dikterna jag längtar till. Vilket just nu verkar finnas där. Det blir så när saker runt mig känns vackra.

Men det enda konkreta jag kan tänka (om kärlek) är att det handlar i slutändan inte om personens faktiska kvaliteter, utan om hur den andre får mig att fantisera om honom.

Med andra ord, hur en person lyckas färga min totala frihet.

Och jag tror att det är precis så jag uppfattar samtal, ja, kanske rentav är det det som alla samtal (kommunikativt betraktade då) innefattar: Förmågan att överskrida, åt vilket håll som helst. Därför är tystnad skrämmande. Men på något vis tycker jag icke-tystnaden är mer skrämmande. Tystnaden har åtminstone den inneboende potentialen att innehålla sådant som språket inte förmår innehålla, skapa eller nå.

Helgens samtal och tystnad har varit sådan. Överskridande. Jag tror jag älskar just den sidan av det outtalade. Att det måste förbli tyst, om det ska kunna behålla all sin (överskridande) kraft. Att förståelsen av det som sker i tystnaden riskerar förstöras om det blir i annan form.

Om jag fick välja skulle jag vilja att du rörde mig nu. Att det var dina händer över min mage. Inte mina. Långsamheten i kroppar som rör sig mot varandra, och ser ett annat öga forma sig. Sängar är ljumna öknar ibland. Men bara nattliga när man är själv. Mina långkalsonger, strumpor, linne två täcken och filt hjälper inte. Bara den motsatta rörelsen i den kyla längst in mot huden som avklädnaden inför någon annan innebär, hjälper.

Ett dagboksinlägg föder ett annat.Men inte här. Det här är det första som skrivs från det här rummet, det här tomrummet. Som nu börjar bli ganska påtagligt. Min förmåga att stå upp är ständigt frånvarande. Allt sluttar. Allt yr runt mig, jag springer runt med nedfallna steg. Om och om igen. Det kanske också är ett slags dans.

Lika mycket som det är häpnadsväckande att folk blir tillsammans, skapar ett liv och faktiskt stannar där, är det att man ens kan överleva utan den intima relationen och den beröring den (oftast) medför. Jag behöver verkligen en kram. Faktum är att jag skulle behöva kanske mellan åtta och trehundra kramar varje dag. Jag undrar vad som händer med en människa när hon inte får annan hud mot sin.

Lukterna sprider sig alltid lite extra fint när det eftermiddag. Ibland är inte lukten av andra människors så hemsk. Bara när de påminner om din, då skär allt sig. Den senaste kramen som jag minns, utöver sådan beröring som kommer mot en när folk är berusade, det var på en tågstation. Jag minns tystnaden, hur jag inte ville vara någon annanstans, och hur jag inte kunde vända mig om när jag väl börjat gå. Allt var bara så inbäddat i det faktum att jag aldrig skulle återse det igen. Men det ska jag.

Det har varit en ganska fin dag. Kisandet övertog makten ett tag, och blåsten var befriande. Jag är själv i allt detta, och emellanåt framkallar sådan utsatthet styrka. Men ett glas vin senare är sakernas tillstånd annorlunda. Nu minns jag bara november och december. Och jag kan inte sluta.

mina händer med plektrum, dina hårstrån som strängar och jag ska inte säga att vi skapade musik för tystnaden har varat i månader nu. och jag gick för nära, så våra munnar skapade rundgång tillslut för jag har aldrig varit musikalisk av mig.

jag räddades bara för att skjutas, jag fick allt du lämnade bakom dig. jag är skadeglad och ensamheten klär dig. jag räckte bara en månad,
sen var jag slut och oftast är de största drömmarna de simplaste som att bara få dra en hand genom ditt hår som fingrarna mellan gitarr-
strängar av silke.

i en stad där alla tar en daglig dos av död, knäcker vi ben för att sträckas till våra nio hjältar. i en stad, där vi drunknar i molekyler. där var alkoholen ditt
blod och rivsår var bara början. där var de största drömmarna de simplaste som att bara få fylla i konturerna på din underarm med ett finger.

och jag förstod aldrig, hur du kunde krossa allt genom att bara finnas. annars så är det alltid leenden, blickar skratt.

men du stod bara där och allt brast.

och allt var bara sekunder, det fanns inga minuter. inga timmar, inga dagar. allt var i små sekunder som slog mot det vänstra nyckelbenet, som en knoge mot en colaburk.

och även om 'älskar du mig?' skulle vara en överdriven fråga så skulle jag redan innan du skulle vara tyst och gå utan att svara, rita en cirkel runt min bröstkorg med en krita och aldrig låta någon komma innanför igen aldrig låta någon smyga handen bakom revbenen igen.


för hur larvigt är det egentligen; du går förbi och hela mitt hjärta knäcks utan beröring. och jag bara hoppas på att strulet du hittar ikväll har mitt
ansikte på sig under din hud, att du tänker på mig, när hennes naglar gräver sig in i din rygg. och jag är patetisk, men det vet alla redan.


och kalla mig tristessa, men jag är inte bäst på fest. och jag vågar aldrig ta stegen, men det är lungt för mig, är det lugnt för dig?
(klart det inte är,)

och jag tänker, undrar om du vet att jag berättar för andra om dig, om hur jag saknar och hur det gör ont, om hur jag är kluven. det är så tydligt att jag gått ner mig.


och jag tänker, om du berättar för andra om mig, om hur jag var ett misstag om hur mycket du ångrar dig. och så skrattar du, och skålar med ölburkar.

och jag vet inte hur jag ska förklara att du nog är det vackraste jag sett, utan att det blir en klyscha men det är ju så sant. du skulle passa så jävla
bra i fjäderklädda vingar på ryggen, och vart försvann han som jag kände en gång? du knäckte upp hans revben med en kniv och han förblödde och dog. nu står du där, med hans ansikte.

och mitt hjärta knäcks tusen gånger om.

jag vill vara din väg hem.

Det är osäkert vad jag kan klämma ur mig egentligen. Över huvud taget. Jag har aldrig känt mig såhär förut. Ingenting. Jag har en värld inuti mig, men den är glappande i förhållande till allting annat, och dig. Jag borde vara glad, tänker jag. Nu har jag ju nått dit jag alltid velat, efter flera års kamp. Men jag är bara trött och ogråten, spänd. Tänker på utseenden. Vad är ett utseende, egentligen? Om någon liknar någon, så är det ju primärt ansiktet man tänker på (om vi talar om yttre likhet, vill säga). Äh, det var en ramlande, snubblande tanke. Fallande.

Men det är viktigt att inte lämna bokstäverna och orden tomma åtminstone. De är allt jag har, även när jag har allt. Jag känner mig ensam. Inte för att du inte finns, eller att jag inte vet att du per definition gör mig icke-ensam. Men en annan ensamhet. Den att vara den enda som befolkar den värld som är ens egen tomhet.

Och det är viktigt att skriva, skriva detta. Göra ett digitalt avtryck, om inte annat så för min egen skull. För det är en annan sak jag tänker på mycket nu: Sammanblandningen av vetenskap (eller idéer) och subjekt. Jag vill tro, eller det är en slags övertygelse kanske snarare, att detta som händer i mig nu, kommer ha betydelse för det jag ska komma att se och skriva om. Min avhandling, mina tankar, mina idéer. Det faktum att jag nu sitter här, dricker ett glas vin i förhoppning av ryggen ska ge med sig och vill gråta, det kommer sprida något slags ringar eller trianglar på vattnet, en sjö i den här världen som är jag, och bilda andra små sjöar eller mörka skogar i den andra världen, den där utanför.

eftersmak av blod igen
denna gången mitt eget
men det kanske är hjärtats enda regel
slag lämnar alltid blod
även hos de som aldrig blöder

är jag den enda vars hjärta
inte ens försöker
jag behöver förstå
ditt ansikte i tusen delar
vem ska sätta det på plats
på pappret ruiner av känslor igen
och jag förstår inte

jag minns såväl längden på dina fingrar
kanske säger dina läppar mer än böcker
alla sanningar som du ser igenom
ta mig i ditt huvud
säg att dina händer är mer än ord
se mig liten och älska mig stor

kom hit och värm
när kylan biter som
tusen skorpioner i min arm
det är snart vinter utan dina kinder
jag borstar tänderna med din lukt
jag söker med fingrarna efter din luft

din tystnad
vad finns det i den
dina fingrar
finns jag finns jag i dem

hur ditt regnsmekta
hår gick upp i vinden och långt härifrån
kom igenom mig
kom igenom mina ben
kyss mig öppna mina läppar
fråga varför livet alltid börjar för sent
blås mig över din jacka
blås bort med mig i en höststorm
eller låt mig vara i din famn
sära på dina läppar och forma mitt namn

vad ska jag skriva i din hand
bokstavera livet i ditt namn
ge mig vind ge mig vinden
gör mig till en tår
och blås ut mig längs din kind
du vill att jag ska må bättre
men du vet att dina ögon räcker
för att jag ska ta hand om mig

om en stjärna skulle falla
tar du emot den då
jag vill komma in i din själ
och längre mycket mer än så

vad skulle du ge för att ha mig hos dig
vad skulle du ge för mina ögon
vad skulle du ge för att få tillhöra min värld
men vad jag än ger
ger andra dig mer

är du aska är du eld
är du mörkrädd eller bara ensam
vinden drar ner glaset där
dina läppar finns kvar
och i natten där
vi vandrade längs gatljusen
såg bara händerna att du frös
medan tårarna skrattade och regnet föll
när du blir igår somnar jag om

och vinden ska vända
hösten till slutet av juli
och ditt ansikte än en gång
det vore vackert med dina händer igen