bye, bye darling.

Det är osäkert vad jag kan klämma ur mig egentligen. Över huvud taget. Jag har aldrig känt mig såhär förut. Ingenting. Jag har en värld inuti mig, men den är glappande i förhållande till allting annat, och dig. Jag borde vara glad, tänker jag. Nu har jag ju nått dit jag alltid velat, efter flera års kamp. Men jag är bara trött och ogråten, spänd. Tänker på utseenden. Vad är ett utseende, egentligen? Om någon liknar någon, så är det ju primärt ansiktet man tänker på (om vi talar om yttre likhet, vill säga). Äh, det var en ramlande, snubblande tanke. Fallande.

Men det är viktigt att inte lämna bokstäverna och orden tomma åtminstone. De är allt jag har, även när jag har allt. Jag känner mig ensam. Inte för att du inte finns, eller att jag inte vet att du per definition gör mig icke-ensam. Men en annan ensamhet. Den att vara den enda som befolkar den värld som är ens egen tomhet.

Och det är viktigt att skriva, skriva detta. Göra ett digitalt avtryck, om inte annat så för min egen skull. För det är en annan sak jag tänker på mycket nu: Sammanblandningen av vetenskap (eller idéer) och subjekt. Jag vill tro, eller det är en slags övertygelse kanske snarare, att detta som händer i mig nu, kommer ha betydelse för det jag ska komma att se och skriva om. Min avhandling, mina tankar, mina idéer. Det faktum att jag nu sitter här, dricker ett glas vin i förhoppning av ryggen ska ge med sig och vill gråta, det kommer sprida något slags ringar eller trianglar på vattnet, en sjö i den här världen som är jag, och bilda andra små sjöar eller mörka skogar i den andra världen, den där utanför.