bye, bye darling.

Jag kan bara vara lycklig när jag är i en process. Allt annat framstår som alldeles för lyxigt och mjukt. Det är en slags vana. Eller ovana. Svårt att veta vilket. Men jag har inte gråtit så där på länge. En anledning är du.

På morgonen när jag läser vad jag skrivit förstår jag inte att sådana tankar ens existerar i mig.

En sak som slog mig precis, angående min identitet, är att jag inte alls är så kravlöst och smärtsamt närvarande som jag alltid trott. Jag är distanserad, bildar små städer av de andras liv. Det är demoniskt kanske. Kanske måste jag börja förstå det, tala från en annan piedestal, rensa rören och inte komma tillbaka. Säga nej till sådant som jag säger nej till.

Liksom älska.