bye, bye darling.

Det finns något lite sorgset i det. Jag drar min egen sorg i gruset, längtar efter ännu mer sorg, i den där gamla staden jag brukade bo. Den hette något på s, jag kan inte minnas något mer. Jag trodde att mina dikter skulle revolutionera något, någon - bara för att jag råkar vara den som skrivit dem.

Kroppen är så långt borta. Jag vill nå mer. Sexualiteten är ett nyckelhål som andas omöjlighet: du kommer aldrig längre än så här, och det är själva syret. Bränn mig inte. Sådant ristar det in, i min kroppslighet som flyter omkring i rummet. Men det är lönlöst att försöka förklara. Det finns bara ett bot mot den svårfångade kroppen, när den glider undan mina fingrar och allt jag vill säga till den, nå den, blir till min egen psykisk ljumhet.