bye, bye darling.

att ha utbyte av varandra är väl inte allt..

Namnet.

Det här är inte öppet brev, till dig. Det är något mycket slutet och tyst, i ett slutet och tyst rum. Mjukt mörker. Minns du? Vi är som små dammkorn, eller små fontaneller. Sköra och perfekta. Svävar omkring i de långsammaste långsamma rörelser. Farten inuti bröstkorgarna är aldrig den samma som mellan olika bröstkorgar. Det här är vår tid, vår fart. Vår dans.

Hej då.

Det måste vara såhär det känns. Jag känner mig åksjuk och förälskad, väldigt förälskad. Ögonen bär mig inte. Jag är så trött på allt som existerar mellan allt det som måste ha en plats i universum som något avgörande. Trött på det. Kanske mest av allt trött på min oförmåga att kunna använda ilskan i någon slags produktiv tjänst.

Jag finns på jorden. Där kor finns, som räddas, bara för att dödas. Jorden finns i himlen. Himlen finns i rymden. Och där finns ett vitt hål, som jag anstränger mig så hårt för att inte tappa ur siktet. Hela tiden.

Jag skäms. Det är faktiskt sant. Jag skäms över min melodramatik, mina stora ord och över det som jag fruktar är, eller framstår som, min extrema självömkan. Jag är inte självömkande. Jag är inte negativ. Jag är inte förälskad i mina problem. Men jag tror på sorgen. Jag tror på att göra saker så stora att de inte förblir så vaga som de kanske i själva verket är. Allt det viktiga är dimmigt, flytande, tunt och flyktigt. Det måste uppförstoras. För det handlar ju om att kunna se.

Boten mot ensamhet, är att utforska tillståndet av total ensamhet, manifestera det inre rummet av tystnad, saknad, längtan och frånkoppling till alla andra människor. Boten mot tomhet är att bli vitaste vit, svartaste svart: gröpa ur det urgröpta. Ta bort, ta bort, ta bort. Tills man ser vad som egentligen finns kvar, och som är viktigt, på riktigt. Luckan som tar en ut är dold av lager av grötigheter och lögner. Man måste krypa igenom det, ända ner till bottnen. Som jag sagt. Man måste ta sig ut, för att komma in.

Och det är sant att jag undrar över den där saken jag undrade över i sista stycket i senaste dagboken, oavsett hur mycket det får mig att skämmas. Skämmas för att jag de facto undrar, och skämmas över att jag skriver om det, här. Men det är på riktigt. För jag är på riktigt. Jag finns på jorden. Och du med. Och mina förluster är ett faktum på jorden.

Men orättvisan är inte sann. Det finns ingen konsekvens vad gäller tur och otur, lycka och olycka, godhet och ondska. Det handlar jämt om hantering, och om i vilken ordning och på vilket sätt jag väljer att spela ut mina kort som jag trots allt råkat bli tilldelad. För det är den verkliga olyckan: att inte spela ut sina kort alls. Att inte vara sitt liv.

Så där finns en sanning, i mina förluster. Jag vet bara inte vilken det är. Och jag vill veta. Jag tror jag behöver veta. Vilka har ni varit för mig, och vad har jag varit för er? Vad är det för mekanism (i mig) som gjort att de jag älskat mest, varit tvungna att lämna? Om det nu ens finns någon sådan mekanism. Vad var det som fick er att gå, och mig att stanna kvar?

Förlåt att jag pratar generellt. Men det generella speglas av det specifika som utspelar sig just nu.

Ett annat faktum är att det får mig att höja näven i luften. Det går visserligen långsamt. Men den är höjd nu. Jag ska kämpa, för det här. Och om jag möter slutet, så är det inte bara med näven i luften, utan också med flaggan i topp. Det är något jag ska se till.

det finns människor och det finns en du som jag saknar nu nu och alltid. i varje försök till andetag saknar jag dig. det gör ont ibland. ont som fan. den finaste människan finns alltid längst ifrån en. jag behöver dig och du och mentholcigg och ett gatuhörn och en ganska kall sommardag som får mig att känna igen för det har jag glömt hur man gör och utan dig blir det inte mer än illusioner av allt som skulle kunna vara så fint egentligen. men egentligen. egentligen blir det aldrig som jag vill och du gör ont. i mig. det är i sådana här skeden hjärtat slutar säga du-dunk.

och istället säger du-du, du-du.

Jag drömmer inte. Jag drömmer inte. När jag slutade drömma föddes nya drömmar. Andra sorters drömmar, andra arter av fantasi om allt en människa inte vet hur det känns, hur det kan materialiseras. Men just därför.

Emellanåt dör vissa punkter i mig, jag vet att hon finns, inte går. Når. Fläckarna bygger bo, nästlar sig in, bygger vallgravar runt det som är min hjärna, min vetskap, kunskap, identitet. Slottet av själ och mening och penetrerande ord, ut i världen. Jag kan något. Det är denna oreflekterade dödlighet som inträffar alltjämt i mitt skeva, böjbara sinne, som kommer bli muren att klättra över under dessa mina nästkommande dagar.

Kanske har de bägge sakerna något väldigt grundläggande att göra med varandra. Kärlekens punkt kombinerar smärta och lycka. Mitt doktorerandes punkt kombinerar (själv)hat och oändlig kärlek till vetenskap, andras tankevärldar och förändring. Städer i rörelse. Lite som Svalöv. Svalöv.

De döda punkterna finns. Jag hälsar och skämtar tyst; Jag finns. Den som vänder nacken till lockar hårdare än ögonvitornas vassaste del. Det vet jag. Ta mig härifrån. Ta mig till en annan slags svält. För detta är nog, detta kan jag. Jag vet hur man självhatar, hur man vill vara mer än människa, hur man vill vara mer än jag. Och jag vill att min hjärnsubstans följer trådarna jag lagt ut. Istället.

Och där möts kärlekens och mina medvetna punkter. Den ena handlar om mänsklighet, den andra sjunger om icke-/övermänsklighet. Kanske kan de bägge någon gång umgås lite, göra slag i saken, bygga en bro, leka doktor. Det vore hjälpsamt. Och the mansion i Svalöv skulle inte behöva rasa då. Sten för sten.

Förlåt. Varför svär jag så hemskt? Förlåt. Jag är ju ingen svärare. Kanske är jag bara trött. Kanske förväxlar jag allting. Jag är inte arg, eller ens ledsen, eller ens frustrerad. Jag kanske är glad, bara det att jag misstar mig, jag misstar mig på hur glädje egentligen känns, hur livet känns när det känns som mest, som mest naturligt och levande och bara, bara, bara, som att leva.

Jag minns genast hur det kan vara. Han är en lyxvara. Allting går på automatik. Speciellt i bröstet. På högvarv.

Dagar som dessa står jag inte ut med min längtan. Jag kan inte sitta still. Jag kan inte prata med någon. Vi spenderar alla fikaraster med att prata om priset av klimakteriet och te och sjukdomar. Jag balanserar på nervtrådar över den obändbara kommunstyrelsen i Svalövs kommun. Det ligger nånstans mellan mina mina revben.

Idag är snart imorgon, och imorgon är i övermorgon och då är det snart torsdagen då saknaden upphör, till förmån för möjliga handpåläggningar.

Hela kvällen var jag någon annan. Och någon annan kände igen mig, utan att jag kände igen tillbaka. Vi talade smått, hon ville det. Sedan gick jag för att ramla mot en vägg som inte fanns där. Ytterligare någon, som jag en gång kände, gav mig dåligt samvete bara för att det går. Det gjorde ont. Både samvetets salt och att möjligheten greps.

Men egentligen kvittar allt sådant nu. Det finns så mycket som är större. Du finns och du finns i mig, några rader bort, men alldeles för många mil. Ditt liv i mitt liv i vårt? Och om det tänker jag skriva.

Geografiska angelägenheter.

En kärlek som jag tror kan bli lika stor som västeuropa.

Kära helvetesblogg.

Försiktigheten i dessa meddelanden till världen, har sin återspegling i en helt annan sprängande värld innanför mina näthinnor och revben. Jag tror att det här är det mest fantastiska jag varit med om. Någonsin. Ordet ”sensation” är flertydighet och det kunde inte varit mer passande.

Om jag blundar ser jag det framför mig. Dig. Huden under din tröja och märket just där. Papperna som luktar starkt av dig, och känslan av din röst när du säger ett ord jag inte hört dig säga tidigare. Överkroppens tyngd mot delar av min. Och allt annat. Allt annat. Det kletar fast sig som blodplättar i en alldeles nybyggd känsla i mig. Det känns bra. Helt nytt. Och det petar på min lyckligaste och mest smärtsamma punkt.

Vad det heter återkommer jag med när jag har mer information.

Detta tänkte jag när jag vaknade till Tiger Lou imorse.
Ibland är det väldigt vackert att vara rädd. Som när man är betagen av någons sätt att sträcka sin hals över ens ansikte, hur de för fötterna över regnvåt asfalt, eller hur deras mungipor smakar vindruvor, och så mycket mer.

Ju mer fylld av kärlek jag blir.

Desto ondare gör det

Jo det är såhär att jag längtar efter dig nu. Det är mycket biologiskt eller mycket kulturellt eller mycket psykologiskt. Särskilt nu, när nikotin rusar vid sidan om, inuti och i omlott.

Jag har skrivit tusentals saker om ingenting, och det var det mest värdefulla jag skrivit på flera månader. Alla mina ingenting samlade i någon slags mjuk och ganska skrämmande form.

Och förresten, på tal om form. Härom morgonen berättade jag en intressant sak för mig själv i duschen, som jag inte tänkt på förut. Det handlade om mitt skrivande, och hur jag aldrig lyckats se det som nyskapande alls, än mindre en helhet, och alltid blev lika förvånad när andra gjorde det (och inte såg igenom mig). Jag liknade texterna vid pepparkakor, sådana man gör med form. Pepparkaksformen är orubblig och någon annans verk. Det var såklart min deg, och i ugnen blev de otvivelaktigt mina kakor. Men de var fortfarande inte mina egna pepparkaksformar, ursprunget var därför bara delvis mitt. Bara degen. Som jag öser över hela universum.

Numera vill jag tro att jag är både-och. Både formen och det som blir öst. Låt oss se det som en förhoppning, och inte vare sig en sanning eller någon slags motsats.

Och jag längtar. Efter det som aldrig hände, och det jag är rädd att jag inte förmå ge mig själv. Dig själv, din existens. Det handlar om gemenskap på så många olika sätt, och det handlar om ett eller flera sätt att finnas till i världen. Jag begär inte att någon ska förstå. Det är lite som My bloody valentines svar på varför de mixade sina röster så lågt att man inte kunde höra vad de sjöng: ”Vi hör vad vi sjunger, och det är det enda som är viktigt.” (Vilket manifest.)

Jag har en distinkt känsla av att allt handlar om just de tre enheterna i mig som drar mig bakåt och hitåt och framåt. Min dåtid (han), min nutid (jag) och min framtid (du). Och det måste vara både något biologiskt, något kulturellt och något psykologiskt. För det finns ingen annan rimlig förklaring till varför jag grät mig igenom allt igår kväll.

Ett finger på en hud är aldrig bara ett finger på en hud. Lika lite som någons ord i ett öra bara är ord i ett öra. Fingrets strykningar blir kurrande jitter i hjärtat. Och orden i örat lägger sig inuti köttet, och ut på huden. Det tycker vi om. Speciellt biten med hjärtat. Fint är det. Så jävla äckligt fint.

Egentligen vill jag skrika. Men det här med versaler är inte min grej. Dessutom darrar jag för mycket

Och kanske.


Nu kommer det, nu kom den. Låten som dök upp från bakgrunden, dåtiden. Som inte ens var min, men som låg där gömd jämt. En annan generation. Det var min. Jag var inte, jag var. Den någon eller alla trodde.

Jag blev min. Jag ville bli din. Jag vill bli din.

Och det är nu jag vinner mina förtjänade bekännelser.