När man skriver ikapp med sina tankar.
mina händer med plektrum, dina hårstrån som strängar och jag ska inte säga att vi skapade musik för tystnaden har varat i månader nu. och jag gick för nära, så våra munnar skapade rundgång tillslut för jag har aldrig varit musikalisk av mig.
jag räddades bara för att skjutas, jag fick allt du lämnade bakom dig. jag är skadeglad och ensamheten klär dig. jag räckte bara en månad,
sen var jag slut och oftast är de största drömmarna de simplaste som att bara få dra en hand genom ditt hår som fingrarna mellan gitarr-
strängar av silke.
i en stad där alla tar en daglig dos av död, knäcker vi ben för att sträckas till våra nio hjältar. i en stad, där vi drunknar i molekyler. där var alkoholen ditt
blod och rivsår var bara början. där var de största drömmarna de simplaste som att bara få fylla i konturerna på din underarm med ett finger.
och jag förstod aldrig, hur du kunde krossa allt genom att bara finnas. annars så är det alltid leenden, blickar skratt.
men du stod bara där och allt brast.
och allt var bara sekunder, det fanns inga minuter. inga timmar, inga dagar. allt var i små sekunder som slog mot det vänstra nyckelbenet, som en knoge mot en colaburk.
och även om 'älskar du mig?' skulle vara en överdriven fråga så skulle jag redan innan du skulle vara tyst och gå utan att svara, rita en cirkel runt min bröstkorg med en krita och aldrig låta någon komma innanför igen aldrig låta någon smyga handen bakom revbenen igen.
för hur larvigt är det egentligen; du går förbi och hela mitt hjärta knäcks utan beröring. och jag bara hoppas på att strulet du hittar ikväll har mitt
ansikte på sig under din hud, att du tänker på mig, när hennes naglar gräver sig in i din rygg. och jag är patetisk, men det vet alla redan.
och kalla mig tristessa, men jag är inte bäst på fest. och jag vågar aldrig ta stegen, men det är lungt för mig, är det lugnt för dig?
(klart det inte är,)
och jag tänker, undrar om du vet att jag berättar för andra om dig, om hur jag saknar och hur det gör ont, om hur jag är kluven. det är så tydligt att jag gått ner mig.
och jag tänker, om du berättar för andra om mig, om hur jag var ett misstag om hur mycket du ångrar dig. och så skrattar du, och skålar med ölburkar.
och jag vet inte hur jag ska förklara att du nog är det vackraste jag sett, utan att det blir en klyscha men det är ju så sant. du skulle passa så jävla
bra i fjäderklädda vingar på ryggen, och vart försvann han som jag kände en gång? du knäckte upp hans revben med en kniv och han förblödde och dog. nu står du där, med hans ansikte.
och mitt hjärta knäcks tusen gånger om.
jag räddades bara för att skjutas, jag fick allt du lämnade bakom dig. jag är skadeglad och ensamheten klär dig. jag räckte bara en månad,
sen var jag slut och oftast är de största drömmarna de simplaste som att bara få dra en hand genom ditt hår som fingrarna mellan gitarr-
strängar av silke.
i en stad där alla tar en daglig dos av död, knäcker vi ben för att sträckas till våra nio hjältar. i en stad, där vi drunknar i molekyler. där var alkoholen ditt
blod och rivsår var bara början. där var de största drömmarna de simplaste som att bara få fylla i konturerna på din underarm med ett finger.
och jag förstod aldrig, hur du kunde krossa allt genom att bara finnas. annars så är det alltid leenden, blickar skratt.
men du stod bara där och allt brast.
och allt var bara sekunder, det fanns inga minuter. inga timmar, inga dagar. allt var i små sekunder som slog mot det vänstra nyckelbenet, som en knoge mot en colaburk.
och även om 'älskar du mig?' skulle vara en överdriven fråga så skulle jag redan innan du skulle vara tyst och gå utan att svara, rita en cirkel runt min bröstkorg med en krita och aldrig låta någon komma innanför igen aldrig låta någon smyga handen bakom revbenen igen.
för hur larvigt är det egentligen; du går förbi och hela mitt hjärta knäcks utan beröring. och jag bara hoppas på att strulet du hittar ikväll har mitt
ansikte på sig under din hud, att du tänker på mig, när hennes naglar gräver sig in i din rygg. och jag är patetisk, men det vet alla redan.
och kalla mig tristessa, men jag är inte bäst på fest. och jag vågar aldrig ta stegen, men det är lungt för mig, är det lugnt för dig?
(klart det inte är,)
och jag tänker, undrar om du vet att jag berättar för andra om dig, om hur jag saknar och hur det gör ont, om hur jag är kluven. det är så tydligt att jag gått ner mig.
och jag tänker, om du berättar för andra om mig, om hur jag var ett misstag om hur mycket du ångrar dig. och så skrattar du, och skålar med ölburkar.
och jag vet inte hur jag ska förklara att du nog är det vackraste jag sett, utan att det blir en klyscha men det är ju så sant. du skulle passa så jävla
bra i fjäderklädda vingar på ryggen, och vart försvann han som jag kände en gång? du knäckte upp hans revben med en kniv och han förblödde och dog. nu står du där, med hans ansikte.
och mitt hjärta knäcks tusen gånger om.
ps.
jag vill vara din väg hem.
Oensamhet utan dig frågetecken
Det är osäkert vad jag kan klämma ur mig egentligen. Över huvud taget. Jag har aldrig känt mig såhär förut. Ingenting. Jag har en värld inuti mig, men den är glappande i förhållande till allting annat, och dig. Jag borde vara glad, tänker jag. Nu har jag ju nått dit jag alltid velat, efter flera års kamp. Men jag är bara trött och ogråten, spänd. Tänker på utseenden. Vad är ett utseende, egentligen? Om någon liknar någon, så är det ju primärt ansiktet man tänker på (om vi talar om yttre likhet, vill säga). Äh, det var en ramlande, snubblande tanke. Fallande.
Men det är viktigt att inte lämna bokstäverna och orden tomma åtminstone. De är allt jag har, även när jag har allt. Jag känner mig ensam. Inte för att du inte finns, eller att jag inte vet att du per definition gör mig icke-ensam. Men en annan ensamhet. Den att vara den enda som befolkar den värld som är ens egen tomhet.
Och det är viktigt att skriva, skriva detta. Göra ett digitalt avtryck, om inte annat så för min egen skull. För det är en annan sak jag tänker på mycket nu: Sammanblandningen av vetenskap (eller idéer) och subjekt. Jag vill tro, eller det är en slags övertygelse kanske snarare, att detta som händer i mig nu, kommer ha betydelse för det jag ska komma att se och skriva om. Min avhandling, mina tankar, mina idéer. Det faktum att jag nu sitter här, dricker ett glas vin i förhoppning av ryggen ska ge med sig och vill gråta, det kommer sprida något slags ringar eller trianglar på vattnet, en sjö i den här världen som är jag, och bilda andra små sjöar eller mörka skogar i den andra världen, den där utanför.
Men det är viktigt att inte lämna bokstäverna och orden tomma åtminstone. De är allt jag har, även när jag har allt. Jag känner mig ensam. Inte för att du inte finns, eller att jag inte vet att du per definition gör mig icke-ensam. Men en annan ensamhet. Den att vara den enda som befolkar den värld som är ens egen tomhet.
Och det är viktigt att skriva, skriva detta. Göra ett digitalt avtryck, om inte annat så för min egen skull. För det är en annan sak jag tänker på mycket nu: Sammanblandningen av vetenskap (eller idéer) och subjekt. Jag vill tro, eller det är en slags övertygelse kanske snarare, att detta som händer i mig nu, kommer ha betydelse för det jag ska komma att se och skriva om. Min avhandling, mina tankar, mina idéer. Det faktum att jag nu sitter här, dricker ett glas vin i förhoppning av ryggen ska ge med sig och vill gråta, det kommer sprida något slags ringar eller trianglar på vattnet, en sjö i den här världen som är jag, och bilda andra små sjöar eller mörka skogar i den andra världen, den där utanför.
