bye, bye darling.

Detta tänkte jag när jag vaknade till Tiger Lou imorse.
Ibland är det väldigt vackert att vara rädd. Som när man är betagen av någons sätt att sträcka sin hals över ens ansikte, hur de för fötterna över regnvåt asfalt, eller hur deras mungipor smakar vindruvor, och så mycket mer.

Ju mer fylld av kärlek jag blir.

Desto ondare gör det

Jo det är såhär att jag längtar efter dig nu. Det är mycket biologiskt eller mycket kulturellt eller mycket psykologiskt. Särskilt nu, när nikotin rusar vid sidan om, inuti och i omlott.

Jag har skrivit tusentals saker om ingenting, och det var det mest värdefulla jag skrivit på flera månader. Alla mina ingenting samlade i någon slags mjuk och ganska skrämmande form.

Och förresten, på tal om form. Härom morgonen berättade jag en intressant sak för mig själv i duschen, som jag inte tänkt på förut. Det handlade om mitt skrivande, och hur jag aldrig lyckats se det som nyskapande alls, än mindre en helhet, och alltid blev lika förvånad när andra gjorde det (och inte såg igenom mig). Jag liknade texterna vid pepparkakor, sådana man gör med form. Pepparkaksformen är orubblig och någon annans verk. Det var såklart min deg, och i ugnen blev de otvivelaktigt mina kakor. Men de var fortfarande inte mina egna pepparkaksformar, ursprunget var därför bara delvis mitt. Bara degen. Som jag öser över hela universum.

Numera vill jag tro att jag är både-och. Både formen och det som blir öst. Låt oss se det som en förhoppning, och inte vare sig en sanning eller någon slags motsats.

Och jag längtar. Efter det som aldrig hände, och det jag är rädd att jag inte förmå ge mig själv. Dig själv, din existens. Det handlar om gemenskap på så många olika sätt, och det handlar om ett eller flera sätt att finnas till i världen. Jag begär inte att någon ska förstå. Det är lite som My bloody valentines svar på varför de mixade sina röster så lågt att man inte kunde höra vad de sjöng: ”Vi hör vad vi sjunger, och det är det enda som är viktigt.” (Vilket manifest.)

Jag har en distinkt känsla av att allt handlar om just de tre enheterna i mig som drar mig bakåt och hitåt och framåt. Min dåtid (han), min nutid (jag) och min framtid (du). Och det måste vara både något biologiskt, något kulturellt och något psykologiskt. För det finns ingen annan rimlig förklaring till varför jag grät mig igenom allt igår kväll.

Ett finger på en hud är aldrig bara ett finger på en hud. Lika lite som någons ord i ett öra bara är ord i ett öra. Fingrets strykningar blir kurrande jitter i hjärtat. Och orden i örat lägger sig inuti köttet, och ut på huden. Det tycker vi om. Speciellt biten med hjärtat. Fint är det. Så jävla äckligt fint.

Egentligen vill jag skrika. Men det här med versaler är inte min grej. Dessutom darrar jag för mycket

Och kanske.


Nu kommer det, nu kom den. Låten som dök upp från bakgrunden, dåtiden. Som inte ens var min, men som låg där gömd jämt. En annan generation. Det var min. Jag var inte, jag var. Den någon eller alla trodde.

Jag blev min. Jag ville bli din. Jag vill bli din.

Och det är nu jag vinner mina förtjänade bekännelser.

Jag har ett slags gäng. (Gud ska veta att jag är värd det.) Det är mer än 6 år sedan sist, och jag hade glömt hur otroligt fint det känns. Som en sådan där madrass som alltid finns i sommarstugor. Hård, genomanvänd och hemtam.

Men ändå är jag dålig och sjukanmäler mig och ändå är jag dålig och skiter i allt och blundar för mer och hej då. För jag vill inte ha en enda konisk millimeter av den här staden längre. Jag avskyr den, på alla sätt och vis nu. Men mest av allt avskyr jag att jag avskyr mig själv, just nu.

En sista önskning i den sista minuten: Göra vad jag vill.

Det finns en viss frustration över att jag är frustrerad så lite. Jag ligger i ett bekvämt glapp. Ett glapp där jag är mellan det sargade och det kraftfullt konstruktiva, trovärdigt självständiga. En slags säkerhet på min egen existens. Det är i sanning hoppfullt. Men det är steget upp ur glappet som är så svårt. Jag vill stanna kvar men jag vill inte stanna kvar. Muskler måste växa till sig innan jag kan föra fötterna.

Berusning sker i detta glapp, och det glöms bort. Jag är orolig. Människor kramar mig på dansgolv och jag glömmer texten till låten. Det är just det som är problemet: Att lita på att det som hände inte var en skymf, mot mig. Att kunna lita på att människors intentioner var verkligt goda, att jag inte blev gjord till åtlöje, eller att de föraktade mig. Men jag älskar det hur det än blir, var, är.

Helt med min vilja behöver jag höra ännu en aktuell svensk popakt, dansgolvet var oglest hela kvällen, någon var där, och många som var där var inte heller där. Behöver jag ens skriva nästa mening?

Jag tog i ända från någon emmelinas danssteg, och blev mycket berusad. Det var skönt och bra. Innan dess hade jag och klasskamrater återförenats i en dinering av tequila som var allt annat än vad resten av kvällen skulle bli. Det råkade bli fläckar på mitt helt nya Urban Putfitters-linne. Det kostade 600 kronor, jag köpte det för en 149. Nu hänger den på tork. Och jag med.

Jag har inget att skriva. Förmodligen försvinner det mesta ur det vi kallar munnen. Men mest från fingertryckningar på något annat än tangentbordsknappar. Sms är fortfarande så underskattat som form.

Det är natt snart och världen säger sov gott. Jag med.