att skriva istället för att sakna. eller både och.
Och jag tror att det är precis så jag uppfattar samtal, ja, kanske rentav är det det som alla samtal (kommunikativt betraktade då) innefattar: Förmågan att överskrida, åt vilket håll som helst. Därför är tystnad skrämmande. Men på något vis tycker jag icke-tystnaden är mer skrämmande. Tystnaden har åtminstone den inneboende potentialen att innehålla sådant som språket inte förmår innehålla, skapa eller nå.
Helgens samtal och tystnad har varit sådan. Överskridande. Jag tror jag älskar just den sidan av det outtalade. Att det måste förbli tyst, om det ska kunna behålla all sin (överskridande) kraft. Att förståelsen av det som sker i tystnaden riskerar förstöras om det blir i annan form.
Om jag fick välja skulle jag vilja att du rörde mig nu. Att det var dina händer över min mage. Inte mina. Långsamheten i kroppar som rör sig mot varandra, och ser ett annat öga forma sig. Sängar är ljumna öknar ibland. Men bara nattliga när man är själv. Mina långkalsonger, strumpor, linne två täcken och filt hjälper inte. Bara den motsatta rörelsen i den kyla längst in mot huden som avklädnaden inför någon annan innebär, hjälper.
Helgens samtal och tystnad har varit sådan. Överskridande. Jag tror jag älskar just den sidan av det outtalade. Att det måste förbli tyst, om det ska kunna behålla all sin (överskridande) kraft. Att förståelsen av det som sker i tystnaden riskerar förstöras om det blir i annan form.
Om jag fick välja skulle jag vilja att du rörde mig nu. Att det var dina händer över min mage. Inte mina. Långsamheten i kroppar som rör sig mot varandra, och ser ett annat öga forma sig. Sängar är ljumna öknar ibland. Men bara nattliga när man är själv. Mina långkalsonger, strumpor, linne två täcken och filt hjälper inte. Bara den motsatta rörelsen i den kyla längst in mot huden som avklädnaden inför någon annan innebär, hjälper.
