bye, bye darling.

http://www.youtube.com/watch?v=1-ghXtNZnYk&feature=related får mig att tänka på allt som kan ses negativt utanför tågfönstret.

Det är tider då mycket smakar sött. Många saker alltså. Måhända är det också i hög grad. Det får mig att vilja berätta om en villkorslös kärlek till blöta munspel.

Det får mig också att vilja berätta om den godaste tacepajen. Som jag inte gjort. Någon gång tidigare. Och alla de kvarvarande brev som finns i mina pappershögar. Jag är rädd. Rädd att jag inte är den jag utger mig för att vara. Jag är så fruktansvärt närvarande att det på ett ytterst verkligt sätt blir outhärdligt. Det har inget med detta eller döden att göra. Men det råkade visa sig nu ändå.

Något händer igen. Denna gången tror jag att det är jag. Som händer.

Jag har också tänkt på det här med att vara en god människa, vilket hör samman med det jag allra sist i detta inlägg ska skriva om. Det ter sig som så att denna strävan - efter att vara god - alltför ofta och lätt, har något i sin andra ände som är självförakt. Alltså att tycka att man är en dålig människa. Strävandet efter att vara en god människa blir då till viss mån en hämndaktion mot den del av en själv man som människa instinktivt vill stöta bort (men kanske inte medvetet kan). Strävan efter godhet, blir då en räddningsaktion, ett försök att motbevisa den sura rösten som väser: Du är dålig.

Än har jag inte kommit fram till om detta i sig, är bra eller dåligt. Men det är en förklaring, och det är viktigare än normativitet.

Men jag är rädd ändå. Och något i mig, något som är jag, vill vara just det. Ja, faktiskt vill jag vara den räddaste människan i världen. Jag vill att min rädsla ska överglänsa alla andras. Jag vill att det ska vara min, och bara min, stora brist på kunskap om livet.

Det finns så många dagar som inte finns. Som den här. Men det som inte finns, är tydligen det mest betydelsefulla, det mest verkliga, och det som påverkar mig mest. Kanske är det för att också jag inte finns.

Mina nätter känns som socker på tungspetsen. Det är aldrig dagar som är söta, det är nätterna. Jag halvsover, halvsittandes, över halva sängen. Kanske är det de kroppsliga förskjutningarna, de som är nästan framme, som märks tydligast i det själsligas benfasta abstraktion och luftighet.

Jag är nervösare än vanligt. En konstant rodnad liksom. Det kan tyda på något. Jag gömmer mig för folk jag till och med känner. Vad är jag rädd för? Mig själv. Är det inte alltid så? Även om det kan verka som om jag är rädd för det andra ska säga eller göra mot mig, så är det ju vart jag ska ta mig själv till för sinnestillstånd, vilken lucka jag ska välja att öppna, inom mig, när personen eventuellt gör eller säger det där, som jag är mest rädd för.

Jag ska färga håret idag. Igår drack jag inte som alla andra. Och helgen känns som en dröm. Den blir bra. Omöjlig att reflektera över. Går bara att vara i. Vilja vara i. Nu. En brist på konkretion, avbrott, spetsar. Jag kan inte formulera några särskilt utstickande eller väsentliga tankar när jag inte har något konkret som växer i mig. Och det kanske är bra. Försöker jag tänka.

Mellan själen och hjärtat går en bro. Det sa någon klichéefterlevare till mig en gång. Och därunder skulle känseln flyta.

Jag funderar på människor som ger avtryck och eftertryck och inte någon form av tryck över huvudtaget. Jag funderar alltså nästan enkom på relationer nu, dit går all min tankemässiga känsloenergi, eller känslomässiga tankeenergi. Jag har tänkt en evighet: Jag undrar inte om eller hur människor älskar varann, jag undrar: Älskar människor varann? Hur blir ett verb en storhet, en lättnad, ett sätt att vara i någon annan på det unika, märkliga vis som ryms där?

Hur mycket jag än försöker får jag inget grepp. Hur passar man ihop med någon? Vad är det överhuvudtaget som ska passa ihop? Vad är skillnaden på attraktion och kärlek? Var går liksom linjen dem emellan? Vad har egentligen betydelse? Förmågan att vara två, en utvecklande dialog (vad nu det innebär), bekräftelse, förmågan att göra den andre lycklig, förståelse, gemensamma val, gemensamma tankar?

Jag inser att det på något sätt ligger i det mänskliga, våra levnadsvillkor. Det finns en vilja att förstå tankemässigt sådant som troligen bäst lämpar sig för en förståelseform som är om inte likadan som, så liktydig med beskaffenheten av objektet för förståelsen. Med andra ord: Verbet älska (eller relatera) kan bara förstås med känslor, inte (helt och fullt) med tankar.

Och.

En annan sak: Säg mig, och detta gör mig faktiskt mycket arg, hur kan man välja att lägga pengar på saker som blandgodis, som har ett kilopris på runt hundra kronor (ca. 14 kilo per person och år), och olika typer av alkoholhaltiga drycker, som har ett literpris på mellan 30 och 400 kronor (ca. 10 liter ren alkohol per person och år), men vägra att betala en (1) krona extra för en miljövänlig kasse? Det är oförsvarbart.

Och en annan sak: Jag måste äta ris, bröd, mjöl, kryddor, lite nudlar, lite vårrullar, lite havremjölk ett tag framöver. Så att jag har råd med den nya kameran jag vann, samt den bästa resan genom tiderna som händer vid årsskiftet. Jag tänker inte växa upp. Inte på det planet. Bara på det andra.

Vissa dagar måste man tatuera in viktiga saker på andra sätt än symboliska. Som idag.

Ingen annan kväll i mitt liv har nog ens påmint om gårkvällen. Det är visserligen inte sällan världen verkar tala till mig, men inte så tydligt som igår. Efterbörden består i att balansera mellan beslutet om jag var rätt eller fel. Om min vanliga ångest är en vass, oresonlig hyllkant, så är min bakisångest en spetsig stad.

Tråkigt nog är det just allt det goda som är kärnan av mina problem: Jag har inga mallar för att hantera det. Allt jag vill ha, är något jag - nästan medvetet - stöter bort. Det finns inga fötter på min kropp som vill fylla ut sådana skor, inget skinn som följsamt lägger sig på plats runt ett sådant kött. Kanske handlar det om hastighet. Rytm och tempo. Det dåliga måste försvinna bara lite i taget, så pass mycket att jag får hålla det, inte mista allt på en gång, och bara långsamt byta ut det, mot andra vanor och vibrationer.

Vad som egentligen försiggick igår kan jag inte tala om. Det handlar å ena sidan om att det är en skillnad på det privata och det privata, och å andra sidan om och jag inte vill förlora det eller misstolka det genom att (be)skriva det. Inget är så intakt som en privat myt, en skir hemlighet, bevarad inom ens alldeles egna språkvärld.

Men jag kan skriva att det inte handlar om någon annan än mig och mitt privata. Så långt kan jag gå och så långt gick jag, för du undrar. Jag vet att du undrar.

Jag finns. Jag förändras. Och nästa höst drar jag uppåt neråt framåt men aldrig bakåt. Farväl till det gamla och välkommen allt nytt. Det är dags nu, allt det dåliga är bakom och jag ser framåt till att inte blocka bakåt. Nåja.

Hej då.

Men idag är jag rädd för: Muncancer, att allt jag vet om kärlek är en missuppfattning, jordens undergång, knytnävslag, knivar, bomber, att bli räddare, cancer igen, brännskador, att min kropp inte går att styra, att min fobi är outbytbar, dig, att bli ertappad, att alla hatar mig (eller åtminstone skrattar åt mig), min barndom, klippbranter, raseriutbrott, den sovande missbrukarsjälen i mig, min oförmåga/ovilja att bli en cirkel inuti en mindre cirkel, att skada någon, igen, inälvor som spricker, matte c, att jag har fel, att allt är något annat, demoleringsmaskiners framfart, könsdebatten, gömställena, sjukhusvistelser, din nya lycka, att det är ett faktum att jag bara kan vara här, Gud/inte Gud, att det inte går, oförståelsen, förskjutningen, förnedringen, föroreningen, rädslans totala kontroll, att det inte går, att det inte går. Att det inte går alls.

Det här är så att säga inget vackert inlägg. Det är fult och fläckigt, inte hållbart. Men det måste skrivas. För i min eviga vilja att vara förstående, nyanserad och kupad, vänlig, så kan jag bara inte låta bli att störa mig på så mycket av människors beteenden. I topp just nu ligger defensiven. Främst den som ger utslag i ilska i mycket blandad form.

Jag undrar hur många människor som egentligen - e g e n t l i g e n - tar sig igenom sina liv och hanterar starka känslor på något slags värdigt vis, för alla inblandade parter. Jag är så jävla trött på att få tillbaka det vassa. Kärlekar som vänder ryggen till, bara för att de börjar känna något, och som inte ens kan uppbåda energin att säga förlåt, än mindre tala ut.

Jag ska inte tänka på det mer än lite. Men det förstås, hoppas jag, att den ojämlikhet jag upplever, inte bara är upplevd. Den är verklig också. Och mina syften är inte klara, jag strävar inte uppåt. Jag försöker bara respektera mitt själv, inte bara ert.

Men egentligen vill jag be mig själv dra åt helvete. Åtminstone emellanåt.
Du var alltid min bättre hälft.

Ibland verkar det som om du förstår mig bättre än vad jag någonsin gjort eller bara vågar dig på att fundera över vad som egentligen blivit så fel. (och du säger att du önskar att du kunde hjälpa mig, som om du inte redan hjälpt mig mer än någon annan någonsin gjort).

att min hopplöshet är spegelbilden av en ensamhet som inte går att spräcka. en ensamhet, ett skal som inte går att ta sönder. som aldrig kommer att gå sönder en osynlig barriär. Jag har förklarat det som tomheten och tystnaden, men du känns så mycket mer rätt än jag och du förstår nog bättre än jag, som jag sa.

tack för att du fanns och tack för att du orkade. trots att jag nog aldrig kommer att andas åt dig på samma sätt som du gjorde/gör? för mig.

Det finns stigar som trampas upp allteftersom de beträds. De finns inte innan. Det finns stigar som saknar mark, som lever på något annat än de lagar vi ritar kartor till. Inget system är heltäckande. Vi är människor, det är därför. Det är orsaken. Vi är orsaken. Vi själva är orsaken till oss själva, det som egentligen är vi, det som är mer än vad vi kan veta.

Jag måste ta den stigen nu. Den som blir en stig när den trampas upp, av mina fötter, inte (enbart) av mina rötter. Den som går i luften, den där man står och tittar ner på de andra. Inte för att det är en analog; Jag är inte högre upp. Det är bara något jag måste göra.

Beträd mig.

Jag gråter så ofta nu att det är svårt att räkna. Kanske svårt för att det är en slags näring. Kanske inte. Förmoldigen jätteosant. Någon överlevde i alla fall under en rasad byggnad i Asien genom att dricka sitt eget urin. Det är ungefär så. Att nära sig själv, av sig själv, sin egen kropps vätskor. Jag sa aldrig att jag inte menade bokstavligen. Det gjorde jag.

Oavsett om ursprunget är de skräckinjagande telefonsignalerna, den befintliga oturen, kärlekslösheten, pengabristen i enbart mer pengabrister, förlusten av mångdagars vänskap, eller tärandet på jordens resurser och fantasin om framtidens uttorkade jordskorpa, jordkärna och jordhjärta.

Eller utmattningen av att vara kvar i den här staden.