bye, bye darling.

Men jag vägrar att ge upp. Vägrar, vägrar, vägrar. Vad hände med en sådan simpel sak som viljan att förändra/förbättra världen? För det finns gränser och det finns avfarter. Avgasfärgade blommor och flera mil av samma smutsavlagringar på nageln.

Idag är en annan dag. Men framför allt en ny jobbdag. Jag önskar om bättre förhållanden ur alla vinklar i alla kanter. Tack.

för att bli en någorlunda bloggare måste man vara så här:
http://www.youtube.com/watch?v=lFjdyCVBavY

& jag är ju dömd, på förtid, som vanligt. det var det jag skrev. den där gången jag satte mig här första gången sista gången jag skapade en blogg. den där första och sista gången kanske inte var det längsta strået trots allt.
fast kanske.

hemma är bäst.
jag är trött på att fantisera om ett liv där allt är i harmoni.
imorgon börjar jag rädda världen. mina aktioner går från ide till verklighet.
jag har så mycket att säga men ännu mer säger emot att jag ska säga det.
snart är min dagbok förstörd.

imorgon ska vi prata om att lösa problem.
påminn mig om det.

Det snurrade fortare än vanligt igår och jag ville aldrig hoppa av io farten. Jag lät allt ta över mig jag överdriver inte när jag säger att kvällar visst kan bli räddade. För hur mår man inte när landskronakarnevalen kan dra sig. Hur mår man inte när Harrys i Borgholm är stället allt händer på. Hur mår man inte när man inte så värst stereotypt dansar sig själv galen till Dr Alban och hur mår man inte med månen med gatulyktorna med den tomma stigen vid havet med havet med betongen med lådvinet.

Hur mår man inte när man sover fyra timmar under bar himmel, på altanen, under filten, bredvid mobilen, med ostbågarna med en perfekt bild som kommer en annan gång.

Och alkoholen är som bäst när den regerar i blodsystemet.
Och jag har aldrig sagt något annat.

att vara rädd för något i ens eget blod. ingenting att hurra för. ingenting att acceptera. men ändå är det ju så. jag kan inte ändra det, på något sätt. jag är rädd så något skakar. jag är rädd för att något ska sluta skaka. så rädd för allting med något att göra. fast det är mitt blod. fast jag inte kan vara ärlig mot min cyberspaceblogg. så rädd.

kanske skulle jag bara ta och se något i vitögat.
kanske är det just det jag inte vill.

Jag sitter på Öland nu. Allt är fint och nödvändigt och jävligt behövligt. Jag behöver den här veckan. Jag behöver vara bekymmerslös även om jag inte är det. Jag behöver åka karuseller tills jag spyr och jag behöver den där tabletten varje morgon. Jag behöver så mycket och jag behöver Öland.

Men jag förstår inte. Men allting bryter mig som en värld bryter sin jord med jordbävning som en kaka bryts av en hand. Jag förstår det inte. Och jag gråter bara. Äcklig oförstående gråt. Snoret och tårarna trillar ner i knät, mina bara knän när jag sitter vid havet vid sängen vid vad som helst. Snor och salt vatten från mina ögons djup ner i knäna, på tröjan och på jeansen blir det fläckar. Alltid fläckar. Och jag förstår inte. Och jag älskar och jag hatar det.

För när slutar man sakna och istället börjar längta tills man ses igen. När blir lagom bäst och när får man äta kakan?
Det pratar vi om en annan gång. Inte nästa gång, men en annan.

Ett barns fantasi är en skatt som är utom denna värld, bortom atmosfär och bortom trasigt ozonlager. Med fantasi behövs ingen snö när man vill åka pulka eller kasta snöbollar. Allt går. Fantasi vet inga gränser. Det tar dig till vilda västern och till Ankeborg; det ger dig robotarmar, Coca Cola-regn och gör dig till en hjälte, sångerska, lejonskötare eller som i mitt fall, utomjording. Men det pratar vi om lite senare. Och om du vill såra mig, ta då min fantasi, gör mig mänsklig och se mig gråta.

Men för två dagar sedan var jag och brudarna åter igen ut på äventyr. Ingenting var som det brukade. Allting var så mycket bättre. Solen, maten, humöret och staden var så fina tillsammans och jag stämde in i lovsången som om jag inte gjort något annat. Där ville jag leva, där ville jag dö.



Det är bra att jag har sådana vänner som får mig att må bra. Det finns inget ord för hur de gör det. De bara gör någonting som får mig att känna mig komplett. Precis som puberteten gör något med småpojkarnas röster. Precis det något gör brudarna med mitt sinne som får mig att vara den lyckligaste i världen som har sådana vänner. Nu börjar vi prata i cirkel så nu går jag och packar till någonstans.

Men det pratar vi om lite senare.

Jag är trött på det formbara. Och det oformbara. Jag är så trött på att människor är så lika, och så olika. Jag är trött på att avståndet till mitt inre bara är några centimeter, men det känns som åratal. Mellan mina tankar och det nåbara. Och det faktiska.

(Det är möjligt att jag överdriver.)
Men trött på sådana människor jag träffade idag är jag. Svin.

Jag är trött på att staden heter samma sak varje morgon. Jag är inte trött på staden. Bara vad den heter. Jag är trött på att det är den staden som heter det. Då jag egentligen tycket om namnet. Jag är trött på att mina tankar är besatta av krafter jag inte tycker om; jag vill något med mitt liv som jag egentligen inte vill; jag måste tänka mig in i min egen kärna, ut från det som besatt mig. 

XXX har sin poäng. Det ligger något och skaver hela tiden i våra kroppar. Våra kroppar som är så trötta på att vara kroppar. Vara mynt. Jag är så trött på att så desperat försöka karva in de osynliga trossatserna i handflatan. En fusklapp om hur en människa ska vara. Jag är så fruktansvärt trött på blickarna när jag ska säga något, något kanske avgörande, och så behandlar jag mig som skum, som något att blåsa iväg. Jag gömmer mig i vinden.

Jag är trött på att jag är trött, på att jag är en sådan organism som lyder under dessa lagar: trötthet. Jag vill inget annat än att inte vara trött. Men. Jag är trött på bakterierna för min inre syn. Jag är trött på att snegla på de som skjutsar sina kroppar genom fotbollsplaner, eller bara genom samtal i en ring på ett torg i en stad med fint namn. Var är jag? Jag är så himla trött på att försöka göra gängor i mitt själsliv, så att jag ska kunna skruva in mig själv i det här hålet som är världen. Trött.

Fast mest av allt är jag nog trött på att känna mina grundläggande känslor så mycket: rädsla, ångest och ilska. Diskar som snurrar, i olika höjd och fart i mitt bröst.

Men.

Jag är inte trött på min dagbok. Jag är kanske trött på att vara så rädd för min poesi, att känna att den är min sista utpost, och att ramlar den, så ramlar jag. För det är så. Jag behöver inte må dåligt för att skriva dåliga saker. Men det slutar alltid med att jag gör det. Mår dåligt. Men det är en annan sak. Och det var inte det jag nu skulle säga. Det jag skulle säga var att jag såklart också är trött på att vara en klyscha, och inte vara en klyscha. Så jag fortsätter att alltjämt vara lika övertygad om att jag ska älska bort allting.

Det finns hundratals saker, händelser och känslor som skulle kunna rymmas här. Ändå kan de inte det. Ord kan expandera ett själsliv. Men de kan också göra det orättvisa. Ellinor lärde mig det uttrycket. Att göra någon rättvisa. Hur simpelt det än låter hade jag inte uppfattat det tills hon sa det. Kanske är det extra passande att skriva sitt känsloliv på internet. För internet och själslivet är besläktade. Går inte att översätta liksom. Det finns inga konverteringstabeller.

Alla dessa självrefererande ting.

Jag återvänder till min hemstad snarast efter cashflow. Hittills hade jag inte känt något. Hemma är borta. Borta är hemma. Ändå är det där jag minst anar det, som det levande uppstår. Växer ur den döda jorden. Mitt träd.

Ett manus. Ett liv. Mitt smeknamn var Ståhl och tiden gick allt för snabbt.

Men jag behöver det där som betydde mer då. Det är det jag lever för, och det jag dog för, för längesen. Känslan av att varenda klädesplagg var minst för svart för stort för litet för randigt. Är det konstigt att man söker sig till djup som är alldeles för stora, hålor som är alldeles för ihåliga? De trånga klädesplaggen behövs. Om inte annat så för att hålla allting på plats.

Allt har sin tid. Till och med de där - de här - sakerna som betydde mer då.