bye, bye darling.

Den hemskaste och mest verkliga svartsjukan är den som man aldrig trodde fanns. Som att de människor jag älskar mest passar in i mig så bra att de blir omärkbara. Att jag aldrig trodde att jag hade någon anledning att vara sjuk av svärtande begär efter att du bara ska vara min vän, att ingen annan ska veta det vi vet, att du inte ska mjuka upp andras liv, som du mjukar upp mitt. Men du ägs av andra, och du äger andra och deras känslohistorier i dina händer. Du älskar andra. Och något i mig kommer inte överens med det, alls.

Just därför måste jag in i mig, gråta in mig i ett socialt skede, känna smärtan, känna lukterna av skammens svett och den sociala fobins ställföreträdande ormvråkar mot insidan av överkroppen. Måste ut, måste säga ja. För jag tänker, att om jag drar tillräckligt hårt bort från den skenbara tryggheten, då måste jag förr eller senare nå den riktiga tryggheten.

Fast det kanske inte funkar så. Eller, för den delen: vem bryr sig egentligen? Mina känslor är bara betydelsefulla för mig själv. Så jag lägger mig ned nu istället. Och låter det skölja över mig: orättfärdigheten i den här sorgen. Kanske bara skriva lite till.

Att använda språket till att förändra sakernas konkreta tillstånd är det enda sättet. Men det är ett språk som kan formulera något om det som pyr i mellanrummen som krävs. Det perifera måste bli det centrala. I mitt liv. Jag tror att det måste börja där, med ett erkännande om att det finns saker som är bortom formulerandets förmågor. Därifrån kan man sedan börja häva sig, sträcka sig uppåt, se över muren. Eller in i solen.

Min kropp är fylld av ett annat slags språk nu, och det gör mig ledsen. Att aldrig ha kontroll på något stabilt i musklerna. Det blir bara nattliga kramper och dålig matsmältning. Men det är okej. Egentligen, det är okej. Jag vet ju att jag har förmågan att vila i en hand som är större. Det är bara det att musklerna, organen, hormonerna och blodkropparna inte förstått det än. De är alldeles för kroppsliga för att acceptera något slags gudsbegrepp.

Dessa dagar tillbringar jag på kontoret, där jag inrett med lösa anteckningar slängda överallt, bilder på små djur och texter om vetenskapsteori. Jag tror jag tycker om det, väldigt mycket. Jag kan till och med gråta här ibland, och omvandla det till något kulturteoretiskt. Det är inte reduktionistiskt, det är bara ett sätt att dyka djupare, i någon annans namn. Som att bli kär.

Vi kommer aldrig bli mätta på den här sortens längtan.