bye, bye darling.

Jag skrev något ironiskt om att jag är världens största drama queen, här där jag sitter och lyssnar om och om igen på ”Head over heels” med Tears for Fears och gråter. Av lite olika anledningar. Att det bästa alltid innehåller också det sämsta. Att jag känner mig som en materialiserad paradox. (Och att du är det enda jag vill ha) Att jag känner mig som något helt annat än alla andra. Att du inte kom. I mig. Eller överhuvudtaget.

Men det gick inte att göra ironi av det. Tidigare idag gick det inte heller att göra poesi av det. Vad gör man då med det? Det är kanske då man skriver krönikor eller romaner. Kanske sätter man sig i ett hörn och läser. Eller som jag. Jag är inte säker. Jag kan lyssna på popmusik och gråta och prata in i min egen mun om och om och om igen. Vid något tillfälle kommer jag skrika. Alldeles säkert.

Tårarna har återkommit och mitt väsen har förändrats. Jag är mycket osäker på vad som pågår. Skinnet ut och in, ständigt rädd för sådant man ständigt är rädd för om man känner sig bortom kontroll. Kärlek. Och jaget. Det enda bra med det hela är att jag vet att det inte är bra. Språket går ingenstans. Men det tar mig heller ingenstans, just nu.