bye, bye darling.

Jag förtår att mitt prat om klossar och bitar och pussel hit och dit gör er förvirrade, förhoppningsvis förtvivlade. Det är precis så jag vill att ni ska känna. Men för att ni ska förstå bättre skrev jag på någonting en natt. Det blev så här.

Det finns bara före och efter. Inget nu, där saker går segt och är ihopsatta massor av triangulära klossar som inte går ner i fyrkantiga hål. Det finns inte. Det finns bara en evighet som fastnat mellan före och efter.

Nu förstår ni. Det vet jag.

Mina räddningsaktioner går att finna, det går att förlora. Jag har en lösning och jag ska lösa det. För en annan sa till mig en annan gång att första steget till en lösning är att inse sitt problem och jag har inte ett utan flera miljoners miljoners jätteproblem men aldrig om mig själv. Och aldrig för mig själv. Det handlar om alla men det är får få vingar som ska lyfta allting. Som ska skydda allting man vill skydda. Det känns så jävla dåligt. Det känns så jävla djurrätts-hardcore. Rätt in i själen bara. Så jävla hårt. Så jävla fult och vackert och allting. Hur allt kan smutskastas och glömmas och blundas för. Men jag har ett problem. Och en lösning. Mina räddningsaktioner går att finna. Men det är mycket som kan gå förlorat.

Jag har en mur som är helt nedriven, som jag bygger tegelsten för tegelsten ibland, jag har en hand. Jag har en hand. Jag är inte ensam. Men jag är instängd i ensamheten. Jag tänker på rören i möglet i mögelosten vi köpte idag, på hur sprickan i existensen blir allt större just nu, hur jag nästan kan dra fingertopparna över skarvarna, gränserna, på små vargar gjorda av morötter, på alla sorters djur, hur jag ser min spegelbild i deras ögon, på någons pappa i en rullstol och, på Fridhem. Fridhem och alla minnen.

Jag har minnen, jag har minnen i min famn. Jag har en djup förvirring. Allt kommer komma tillbaka, det är omöjligt på något annat sätt, det stämmer, stämmer in. I höst blir allt som det ska vara igen. Det finns folk som är kvar och det folket är precis det filket jag vill ha i höst. Jag behöver det. Det behöver mig. Och jag ska ta tag i allting och alkoholen ska ta tag i mig flera gånger om och de blå pusselbitarna, de fyrkantiga klossarna i de triangelformade hålen passar. Jag har minnen. Som inte minns. Att det är i huvudet de brukade bo. Nu bor de där ska ska bo. Långt inne. Hela tiden.

Where pleasure moments hung before.

Till detta inlägg, lyssna gärna på Imogen Heap - Hide And Seek

http://youtube.com/watch?v=uhVfeOAgmAw

Jag vill ha, vill ha, ha, ett nytt, ett nytt sätt. Att leva på. Jag vill ha andra toner i mina tårar, andra ackord i min sorg. Annan ilska, helt annan ilska inför den tredje personen, hon jag skriker och bannlyser. I skogen. Eller kanske var det tårkanalen. Nå. Sluta.

Jag skäms. Och det är nu allt prövas, det är nu jag ställs inför alla de svåra proven. Det är nu skammen ställs inför rätta. Det är nu det händer, nu händer det igen. Hade mina problem gått att lösa hade det aldrig varit något problem, hade jag aldrig skrivit det här. Det är mitt hjärta. Det är hon. Hon äger det.

Jag saknar fortfarande Oscar. Han är en känsla av sallad. I mitt bröst och min mage. Jag behöver honom på min panna, på mina återväxande inre fina känslor. Tänk hur märkligt det är med frön som aldrig fått växa till sig, hur de växer baklänges, och hackigt, lite i taget, sedan mycket i taget, sedan kommer något annat och stör, som inte alls växt lika mycket. Och fröet måste bli ett frö igen. Men så är det inte alls med Oscar. Inte alls.

Med Oscar växer allting jättefort och jättevackert. Inte baklänges. Aldrig hackigt.
Och ingenting kan komma och störa.

Det är inte riktigt likt mig att känna såhär. Som om jag var en punkt mindre än mig själv, och mot denna punkt pekar onämnbart många pilar. Eller om det är snören det dras i. Jag saknar Oscar. Jag vill ha det där mustiga som är konsekvensen av att älska, i min vardag. Någon att komma hem till. Allt annat känns tämligen värdelöst i jämförelse. Eller åtminstone väldigt, väldigt blekt.

Jag har en slags dödsångest som är fruktansvärt kemisk. Eller nej kanske inte. Jag vet inte. Jag är gjord av ord idag, och bakom finns inte så mycket mer än precis samma ord som blickar tillbaka. Man kan anta att jag behöver gråta. Man kan anta att jag behöver.

Jag har ett hela tiden rörligt diktmanus som jag bedrövar och släpper taget om, lägger ner all min kraft och tro på mig själv på. Jag känner mig som en väldigt medioker poet idag. Om jag ens kan kalla mig för poet. Jag är så öppen, och därför ooriginell. Jag vill ha det i fickan sådär, och känna det när jag knyter handen där. Bara jag. En växt, som ständigt är i samma tillstånd. Mitt träd nu igen. Ett alldeles perfekt grönt lönnblad, som aldrig skiftar färg. Är det värre att känna att det man gör ekar av så mycket annat som gjorts, eller att inte göra något alls?

Och tveksamheter. Det är hemskt hur jag hatar mig själv. Inte att, men hur. Det är så självförnedrande och nedbrytande och hopplöst. Jag önskar att jag hade kontroll över så mycket jag inte har kontroll över, som ingen har kontroll över. Tiden exempelvis. Jag har så svårt för allt som är tvingande. Vem är Gud att bestämma att jag ska fylla arton liksom? Och att Sverigedemokraternas valresultat består, trots att det snart är två år sen den där knappa fjärdedelen av Landskronas befolkning lyckades förbise saker som faktiskt hänt (miljoner saker), bara för att det råkar ligga en sak som tid i vägen.

Och hatet igen. Som får mig att känna mig så förnedrad som människa. Allt runt om skriker och försöker slå men alla gömmer sig och jag får allt och tillslut bryter man sakta och väldigt säkert ihop till något större. Till något kraftfullare. Precis som de där kraftansträngningarna Greenpeace-mannen pratade om för bara någon dag sedan. Precis en sådan kraftansträngning blir jag. Och jag ska rädda. Inte bara mig själv utan hela världen. Och alla kan fortsätta att skrika för jag kommer alltid att skrika högre. För det finns bara ett sätt att rädda världen på.

Kraftansträngning.

Jag vill sträcka min kropp över tiden.

Det kom en liten man till arkivet. I samma stund som han räckte fram handen för att hälsa, höll han en kopp kaffe. Det blev lite fel och vi rörde aldrig varann. Han sa bara sitt namn och jag sa bara mitt. Utan att ta i hand. En feluträkning i den sociala logiken. Sedan gjorde vi om det. Utan namn. Bara hej.

Sen tittade vi på varann och pratade om Greenpeace. Han fortsatte att prata om kraftfält, kraft, kraftansträngningar och en stor urladdning i norra Sverige. Han var från Greenpeace. Jag tänkte på helt andra skyddsföreningar, hur hans ögon kändes och kärlek och död i ett, i guld omslingrad runt hans ena finger. Jag tänkte att det var storm utanför stadsbibiolteket i helsingborg.

Långt innan jag åkte till Skåne så hade jag klippt ut något från en text och klistrat in någon helt annanstans. Det hade ingen betydelse då. Men betydelser är bara långsamma, särskilt om man jämför med framtiden. Det har alltså blivit något skrivet igen, som jag tycker om. Men jag förstår inte vad det är. Förutom att det har betydelse. Och att det handlar om en rörelse och en värme på min hand. Och det är inte alls så banalt som det låter.

I duschen dagen innan mötet med Greenpeace-mannen sa jag högt att jag vill vara mjuk och självständig. Jag insåg ganska snabbt att det finns en ganska stor svårighet i att förena de två sakerna. Men man kanske kan försöka.

Jag tycker om att röra mig, prata eller bara lite lätt bete mig som människor jag tycker om. Som att överta någon annans skinn för en stund. Eller bara transportera någon annans rörelser från minnet till kroppen. Det känns fint. Och det blir lättare då.

Saker jag vill komma fram är helt enkelt att mötet med Greenpeace var känslostark. Det var slag i magen och det var som att vi förstod varandra ganska bra. Vi skakade hand igen när jag skulle gå ut i stormen. Sedan kom jag hem. Ljuva hem.

Det finns en väldig massa fullklottrade papper i min panna och i min mage och i mina håligheter och i mitt kön och i mitt vatten och i mitt bröst. För det är så det är. Jag har något inuti mig. Jag tror det är något riktigt. Som jag klappar och som väcks när jag klappar det.

Så jag känner mig lite bekvämare i att vara gråtmild och saknande, eftersom jag kan det.

Och jag tycker om när det goda värker. Jag ogillar mitt svävande, som om själen lossnar från kroppen. Särskilt som det inte finns något ställe där själen sitter fast i kroppen. Så, något som inte kan avskiljas från det andra, lossnar. Det är klart man mår lite illa.

Och säga vad man vill om mina tårar. Men de får mig inte att må illa i alla fall.

Däremot får det goda lidandet mig att tänka på något obehagligt: Det underförstådda i mitt hjärta. Det har alltid funnits där, ett ovattnat frö. De senaste åren har det vattnats (av tårar, kan vi stilla anta), och således växt till ett träd. Mina rädslor är spjutspetsar i mina ögon. Men det underförstådda, det är något annat. Det känns knappt. Som ett normaliserat knytnävsslag.

Det handlar om det goda. Det som är gott, på riktigt. Tänk om mitt träd handlar om att jag inte på något sätt kan tro att något gott ska kunna ske med mig, i mitt liv. Kanske är det det min sorg handlar om. Sörjandet av tron på drömmarna.

Men. Ett fucking jävla stort men. Det är mitt. Och jag vet. Och jag pressar. Och jag hoppar. Och jag vågar. Och jag vill. Det är okej att ha ett träd av missunsamhet och hånfullhet som sprider sitt rotsystem i mitt hjärtas nervsystem. Det är okej. Jag tänker inte ens på avverkning. Jag tänker på tillverkning. Och tillfredsställelse.

För jag har ju hunnit fylla arton i dagarna. Jag har hunnit tänka ut vad jag ska nålen göra med min hud. Det ska vara ett träd. Ett fett stort jävla träd. Som är mitt. Och jag vet. Och jag pressar. Och jag hoppar. Och jag vågar. Och jag vill. Jag tänker inte på avverkning. Jag tänker på tillverkning. Men mest på tillfredställelse.

Jag kan, jag vill, jag ska.

Så jag är lycklig en stund. Med brudarna och gatorna och min egen melankolis återkomst. Blod är varma filtar. Och detta också, mina fotsteg som leder bortåt, bara för att skapa en kontrast, en kontaktyta mellan dig och mig som bara växer.

Som om jag trädde på mig någon annans lugn, där jag gick. För att komma tilbaka. Hösten 2008 får vänta. Jag har sommarlov.

Så vi åkte till ingenstans. Mjukglassen var annorlunda, ena hotellväggen var täckt av en färg vi bägge hatade lika innerligt. Precis som Caroline Hasse i klassen som skrev en krönika om den. Färgen alltså. En krönika om färgen röd. Och inga likdelar fick vi möjlighet att se. Men jag fick inte soleksem, i alla fall.

Och så har jag haft otaliga första-meningar till dagböcker, och tvåsiffrigt antal dikt-slutrader. Sådant är det att ha semester.

Woho.