bye, bye darling.

det är måndag och idag lämnar jag in talet jag ska skrika ut till jordens lärare. det är retorik på hög nivå och jag dirigerar mina ord med svävande händer och kanske blir det precis som jag hoppas. kanske blir det så mycket bättre. jag återkommer.

det finns texter jag skrev innan jag började på talet. här har ni en otext. det är bara lite rader om händer som svävar precis som jag skrev alldeles nästan nyss. nästan för en minut sedan, för att vara exakt.

jag pratar inte endast för han som kommer från zambia som bara pratar
väldigt tyst, för han tycker att det är svårt att säga vissa ord som innehåller R, han
som är helt dum i huvudet, som har konstiga kläder, och inte samlar på hockeybilder.
och jag pratar inte heller bara om flickan som inte har fyllt 13år än, och som inte vill
fylla 13år heller, för hon har börjat känna att hon vill dö istället, flickan som är ett
barn, som är ett offer för högstadiesparkar och pubertets-'vafanharduinteknullatän?',
hon som vet att hon inte passar in, och det enda som passar in är moraknivsutbrott
på tunna oskuldsfulla armar.

varsågod lärare, här har ni era elever.

Så blev man nästan vid medvetande igen. Fredagen blev inte alls som universum sa hela veckan. Horoskop ljuger men mitt lyxsällskap gjorde det bra ändå. Universum kan dra.

Förutom dessa dagars medföljande huvudvärk, ångest över att mitt rum är fult, att jag är en dålig djurägare, att jag inte kan känna någon som helst glädje över skrivandet mer än mycket korta stunder, att ilskan är den enda känsla som slungar ut de andra, att allt jag säger när jag är full är vidrigt, att du/jag vände dig/mig om och gick, så har jag varit sanslöst rädd över att jag inte orkar känna något för någon annan.

Jag vet inte vad jag ska skriva. Men något. Jag vill skriva något. Något. Fredag kommer bli en mycket bra kväll. Skratt och för snabba fyllor och lyxsällskap kan vara så välbehövligt.

Vetandet om att ingen hatar mig är ganska betydelselöst. Vad är ett vetande? Jag vet att flygplan inte kraschar särskilt ofta också, ändå kan jag inte flyga. Jag vet att jag kommer kyssa någon igen, ändå känns de läpparna som icke-existerande.

Det handlar om att känslostrukturerna är så virriga och krokiga, om att myndigheter alltid, alltid är osynliga.

Det är inte meningen att saker ska gå ens väg. I så fall hade det aldrig fallit stenar i ögonen eller kylkraft i ådrorna. Det finns ingen mening, det finns ingen yttre religiositet. Men det tar inte bort det värdefulla i det. Det som inte finns är ibland av både mer värde och av mer verklighet än det som har en finns-existens. Mening är ett skelett man måste bygga själv.

Men vad viktigare är: Det handlar om att kroka fast i någon annans känslostruktur, och i en slags armkrok få fäste. Och känna sin egen mänsklighet i någon annans arm.

Jag mår som jag mår, igen. Under tomma bottenlösa nätter, där stjärnorna är bortklippta, skrev jag en natt som nästan kändes som denna. Det är dumt, och ännu dummare att det egentligen inte är dumt. Egentligen så jävla fel att jag gör så här, igen. För egentligen är allt jävligt bra nu.

Men jag fortsätter att skylla på hösten. Jag skyller på hösten. Jag skyller på förändringen som aldrig händer. Jag skyller på musiken. Jag skyller på mig själv jag aldrig hittar. Jag skyller på dig. Jag skyller på nätterna. Men alltid mest på hösten. Delvis på det andra.

Och så kom den. Dagen. Som innehåller kvällen då ingen regnbåge syns.

Jag känner att något oerhört vackert och stort börjar ockupera det som tycktes bli allt mer tyngre. För att tala ohalvsanning så är det nästintill jävligt perfekt, och så ska jag låta det vara. Tills vidare. I alla fall genom hösten, och kanske i bästa fall och hemskt gärna genom vintern.
Det skriver vi om när jag hittat andra ord än åh.

Hej.
Ibland gör man rätt, ibland gör man fel heter det ju och här är jag.

Hopplöst igen.