bye, bye darling.

Känslan av att ens ansikte faller mot groparna i asfalten, tränger sig in där och skrattar med huvudvärken som skenande käkar. Och så vidare. Och så vidare. Och så en sked till.

Jag skulle vilja skriva bara ’skit’, eller någon annan svordom. Vilken som helst. Vissa gör det i sin dagbok. Men inte jag. Det går inte. Ni förstår, det strider mot all logik som är det som styr den som skriver just det här. För jag skriver ju det här för att att jag inte kan leva det.

Min inre drama queen hotar med att vilja hoppa av det jag hoppat på. Min ensamhet påstår att det är nu jag finner min egen identitet, förslagsvis av människoskygg karaktär. Samtidigt social konstigt bra. Jag vill bara skriva, inte förakta alla intellektuella som tränger sig på och ska ta över hela rummet. Släpp mig snälla.

Detta är inte bra, det är för tillfället bara så jävla förbannat sorgligt.