bye, bye darling.

Förlåt. Varför svär jag så hemskt? Förlåt. Jag är ju ingen svärare. Kanske är jag bara trött. Kanske förväxlar jag allting. Jag är inte arg, eller ens ledsen, eller ens frustrerad. Jag kanske är glad, bara det att jag misstar mig, jag misstar mig på hur glädje egentligen känns, hur livet känns när det känns som mest, som mest naturligt och levande och bara, bara, bara, som att leva.

Jag minns genast hur det kan vara. Han är en lyxvara. Allting går på automatik. Speciellt i bröstet. På högvarv.

Dagar som dessa står jag inte ut med min längtan. Jag kan inte sitta still. Jag kan inte prata med någon. Vi spenderar alla fikaraster med att prata om priset av klimakteriet och te och sjukdomar. Jag balanserar på nervtrådar över den obändbara kommunstyrelsen i Svalövs kommun. Det ligger nånstans mellan mina mina revben.