bye, bye darling.

Jo det är såhär att jag längtar efter dig nu. Det är mycket biologiskt eller mycket kulturellt eller mycket psykologiskt. Särskilt nu, när nikotin rusar vid sidan om, inuti och i omlott.

Jag har skrivit tusentals saker om ingenting, och det var det mest värdefulla jag skrivit på flera månader. Alla mina ingenting samlade i någon slags mjuk och ganska skrämmande form.

Och förresten, på tal om form. Härom morgonen berättade jag en intressant sak för mig själv i duschen, som jag inte tänkt på förut. Det handlade om mitt skrivande, och hur jag aldrig lyckats se det som nyskapande alls, än mindre en helhet, och alltid blev lika förvånad när andra gjorde det (och inte såg igenom mig). Jag liknade texterna vid pepparkakor, sådana man gör med form. Pepparkaksformen är orubblig och någon annans verk. Det var såklart min deg, och i ugnen blev de otvivelaktigt mina kakor. Men de var fortfarande inte mina egna pepparkaksformar, ursprunget var därför bara delvis mitt. Bara degen. Som jag öser över hela universum.

Numera vill jag tro att jag är både-och. Både formen och det som blir öst. Låt oss se det som en förhoppning, och inte vare sig en sanning eller någon slags motsats.

Och jag längtar. Efter det som aldrig hände, och det jag är rädd att jag inte förmå ge mig själv. Dig själv, din existens. Det handlar om gemenskap på så många olika sätt, och det handlar om ett eller flera sätt att finnas till i världen. Jag begär inte att någon ska förstå. Det är lite som My bloody valentines svar på varför de mixade sina röster så lågt att man inte kunde höra vad de sjöng: ”Vi hör vad vi sjunger, och det är det enda som är viktigt.” (Vilket manifest.)

Jag har en distinkt känsla av att allt handlar om just de tre enheterna i mig som drar mig bakåt och hitåt och framåt. Min dåtid (han), min nutid (jag) och min framtid (du). Och det måste vara både något biologiskt, något kulturellt och något psykologiskt. För det finns ingen annan rimlig förklaring till varför jag grät mig igenom allt igår kväll.