bye, bye darling.

Hela kvällen var jag någon annan. Och någon annan kände igen mig, utan att jag kände igen tillbaka. Vi talade smått, hon ville det. Sedan gick jag för att ramla mot en vägg som inte fanns där. Ytterligare någon, som jag en gång kände, gav mig dåligt samvete bara för att det går. Det gjorde ont. Både samvetets salt och att möjligheten greps.

Men egentligen kvittar allt sådant nu. Det finns så mycket som är större. Du finns och du finns i mig, några rader bort, men alldeles för många mil. Ditt liv i mitt liv i vårt? Och om det tänker jag skriva.