bye, bye darling.

Jag finns på jorden. Där kor finns, som räddas, bara för att dödas. Jorden finns i himlen. Himlen finns i rymden. Och där finns ett vitt hål, som jag anstränger mig så hårt för att inte tappa ur siktet. Hela tiden.

Jag skäms. Det är faktiskt sant. Jag skäms över min melodramatik, mina stora ord och över det som jag fruktar är, eller framstår som, min extrema självömkan. Jag är inte självömkande. Jag är inte negativ. Jag är inte förälskad i mina problem. Men jag tror på sorgen. Jag tror på att göra saker så stora att de inte förblir så vaga som de kanske i själva verket är. Allt det viktiga är dimmigt, flytande, tunt och flyktigt. Det måste uppförstoras. För det handlar ju om att kunna se.

Boten mot ensamhet, är att utforska tillståndet av total ensamhet, manifestera det inre rummet av tystnad, saknad, längtan och frånkoppling till alla andra människor. Boten mot tomhet är att bli vitaste vit, svartaste svart: gröpa ur det urgröpta. Ta bort, ta bort, ta bort. Tills man ser vad som egentligen finns kvar, och som är viktigt, på riktigt. Luckan som tar en ut är dold av lager av grötigheter och lögner. Man måste krypa igenom det, ända ner till bottnen. Som jag sagt. Man måste ta sig ut, för att komma in.

Och det är sant att jag undrar över den där saken jag undrade över i sista stycket i senaste dagboken, oavsett hur mycket det får mig att skämmas. Skämmas för att jag de facto undrar, och skämmas över att jag skriver om det, här. Men det är på riktigt. För jag är på riktigt. Jag finns på jorden. Och du med. Och mina förluster är ett faktum på jorden.

Men orättvisan är inte sann. Det finns ingen konsekvens vad gäller tur och otur, lycka och olycka, godhet och ondska. Det handlar jämt om hantering, och om i vilken ordning och på vilket sätt jag väljer att spela ut mina kort som jag trots allt råkat bli tilldelad. För det är den verkliga olyckan: att inte spela ut sina kort alls. Att inte vara sitt liv.

Så där finns en sanning, i mina förluster. Jag vet bara inte vilken det är. Och jag vill veta. Jag tror jag behöver veta. Vilka har ni varit för mig, och vad har jag varit för er? Vad är det för mekanism (i mig) som gjort att de jag älskat mest, varit tvungna att lämna? Om det nu ens finns någon sådan mekanism. Vad var det som fick er att gå, och mig att stanna kvar?

Förlåt att jag pratar generellt. Men det generella speglas av det specifika som utspelar sig just nu.

Ett annat faktum är att det får mig att höja näven i luften. Det går visserligen långsamt. Men den är höjd nu. Jag ska kämpa, för det här. Och om jag möter slutet, så är det inte bara med näven i luften, utan också med flaggan i topp. Det är något jag ska se till.