bye, bye darling.

Jag drömmer inte. Jag drömmer inte. När jag slutade drömma föddes nya drömmar. Andra sorters drömmar, andra arter av fantasi om allt en människa inte vet hur det känns, hur det kan materialiseras. Men just därför.

Emellanåt dör vissa punkter i mig, jag vet att hon finns, inte går. Når. Fläckarna bygger bo, nästlar sig in, bygger vallgravar runt det som är min hjärna, min vetskap, kunskap, identitet. Slottet av själ och mening och penetrerande ord, ut i världen. Jag kan något. Det är denna oreflekterade dödlighet som inträffar alltjämt i mitt skeva, böjbara sinne, som kommer bli muren att klättra över under dessa mina nästkommande dagar.

Kanske har de bägge sakerna något väldigt grundläggande att göra med varandra. Kärlekens punkt kombinerar smärta och lycka. Mitt doktorerandes punkt kombinerar (själv)hat och oändlig kärlek till vetenskap, andras tankevärldar och förändring. Städer i rörelse. Lite som Svalöv. Svalöv.

De döda punkterna finns. Jag hälsar och skämtar tyst; Jag finns. Den som vänder nacken till lockar hårdare än ögonvitornas vassaste del. Det vet jag. Ta mig härifrån. Ta mig till en annan slags svält. För detta är nog, detta kan jag. Jag vet hur man självhatar, hur man vill vara mer än människa, hur man vill vara mer än jag. Och jag vill att min hjärnsubstans följer trådarna jag lagt ut. Istället.

Och där möts kärlekens och mina medvetna punkter. Den ena handlar om mänsklighet, den andra sjunger om icke-/övermänsklighet. Kanske kan de bägge någon gång umgås lite, göra slag i saken, bygga en bro, leka doktor. Det vore hjälpsamt. Och the mansion i Svalöv skulle inte behöva rasa då. Sten för sten.