bye, bye darling.

Känslan av att ens ansikte faller mot groparna i asfalten, tränger sig in där och skrattar med huvudvärken som skenande käkar. Och så vidare. Och så vidare. Och så en sked till.

Jag skulle vilja skriva bara ’skit’, eller någon annan svordom. Vilken som helst. Vissa gör det i sin dagbok. Men inte jag. Det går inte. Ni förstår, det strider mot all logik som är det som styr den som skriver just det här. För jag skriver ju det här för att att jag inte kan leva det.

Min inre drama queen hotar med att vilja hoppa av det jag hoppat på. Min ensamhet påstår att det är nu jag finner min egen identitet, förslagsvis av människoskygg karaktär. Samtidigt social konstigt bra. Jag vill bara skriva, inte förakta alla intellektuella som tränger sig på och ska ta över hela rummet. Släpp mig snälla.

Detta är inte bra, det är för tillfället bara så jävla förbannat sorgligt.

Jag skrev något ironiskt om att jag är världens största drama queen, här där jag sitter och lyssnar om och om igen på ”Head over heels” med Tears for Fears och gråter. Av lite olika anledningar. Att det bästa alltid innehåller också det sämsta. Att jag känner mig som en materialiserad paradox. (Och att du är det enda jag vill ha) Att jag känner mig som något helt annat än alla andra. Att du inte kom. I mig. Eller överhuvudtaget.

Men det gick inte att göra ironi av det. Tidigare idag gick det inte heller att göra poesi av det. Vad gör man då med det? Det är kanske då man skriver krönikor eller romaner. Kanske sätter man sig i ett hörn och läser. Eller som jag. Jag är inte säker. Jag kan lyssna på popmusik och gråta och prata in i min egen mun om och om och om igen. Vid något tillfälle kommer jag skrika. Alldeles säkert.

Tårarna har återkommit och mitt väsen har förändrats. Jag är mycket osäker på vad som pågår. Skinnet ut och in, ständigt rädd för sådant man ständigt är rädd för om man känner sig bortom kontroll. Kärlek. Och jaget. Det enda bra med det hela är att jag vet att det inte är bra. Språket går ingenstans. Men det tar mig heller ingenstans, just nu.

Ta allting jag har och en gång hade, ta allting jag vill ha och ta även mig om det så leder mig bort ifrån allting som blir ett ingenting efter att du tagit det om det nu leder mig till dig.

Nu spelar det ingen roll vad jag säger eller låter bli att säga, lungorna är tömda på luft och hjärtat slår i otakt med musiken. Nu har pulsen startat sin egen orkester och det var till och med billigare med en konsert.

När ögon ser vad de väljer att se och när öron hör vad de väljer att höra spelar det längre ingen roll hur mycket vi anstränger oss för att vara någon eller ens någonting. Vi blir som ett streck i ett linjerat block och den enda som kan läsa oss är den blinda och vi blir som en ljudvåg i en skiva och den enda som kan höra oss är den döva. Och visst är det så lätt att vi ger upp när vi blir mindre än ett ingenting som en gång var ett allting som togs ifrån oss?

Allting som vi säger börjar låta som en klyscha och allting som vi gör börjar verka som en myt. Allting som vi någonsin har varit en del av börjar nu skrivas utanpå och allting som vi en dag kan ta del av börjar nu ta plats inuti. Och vad vi än väljer att göra eller vilken väg vi än väljer att gå och vilka händelser vi än väljer att blunda för och vilka ord vi än vägrar att lyssna på så kommer vi nog aldrig att kunna förneka våra hjärtslag. Så vilket beslut du än kommer att stå inför, glöm aldrig det här; älska inte det du vill ha, älska det du behöver.

Det finns en osäkerhet jag önskar bli säker på. Hur den ska få ett naturligt spelrum i varenda centiliter av mina kroppsvätskor vet jag ännu inte. Det rör sig om spänningen mellan att veta att man bara är en enda, och att överleva. Det finns lika lite poäng, i vilket sammanhang som helst, att hävda sin dålighet, som att hävda sin överlägsenhet. Likväl är de bägge existerande och underförstådda, som existerande. Lite från och till. I lite olika sammanhang.

Det är egentligen allt jag vill (kan) säga just nu. Man kan säga att jag darrar, eller man kan säga att jag kämpar. Välj.

Det finns något lite sorgset i det. Jag drar min egen sorg i gruset, längtar efter ännu mer sorg, i den där gamla staden jag brukade bo. Den hette något på s, jag kan inte minnas något mer. Jag trodde att mina dikter skulle revolutionera något, någon - bara för att jag råkar vara den som skrivit dem.

Kroppen är så långt borta. Jag vill nå mer. Sexualiteten är ett nyckelhål som andas omöjlighet: du kommer aldrig längre än så här, och det är själva syret. Bränn mig inte. Sådant ristar det in, i min kroppslighet som flyter omkring i rummet. Men det är lönlöst att försöka förklara. Det finns bara ett bot mot den svårfångade kroppen, när den glider undan mina fingrar och allt jag vill säga till den, nå den, blir till min egen psykisk ljumhet.

En helt annan sak sprack: vattenledningen utanför och den behövliga duschen får vänta. En liten ful vit låtsashund och jag är numera inneboende hos varandra. Alltmedan jag försöker med annat än bo. Överleva kanske. Imorgon kommer ett slags flyttlass till Mölndal. Samtidigt korsar du ekvatorn, eller åtminstone åker du 4 timmar bort utan att jag har en chans att vara där eller inte vara där. Jag kan bara vara här.

Det är inte mycket till poesi om man inte tittar noga på de tomma områden.

Den hemskaste och mest verkliga svartsjukan är den som man aldrig trodde fanns. Som att de människor jag älskar mest passar in i mig så bra att de blir omärkbara. Att jag aldrig trodde att jag hade någon anledning att vara sjuk av svärtande begär efter att du bara ska vara min vän, att ingen annan ska veta det vi vet, att du inte ska mjuka upp andras liv, som du mjukar upp mitt. Men du ägs av andra, och du äger andra och deras känslohistorier i dina händer. Du älskar andra. Och något i mig kommer inte överens med det, alls.

Just därför måste jag in i mig, gråta in mig i ett socialt skede, känna smärtan, känna lukterna av skammens svett och den sociala fobins ställföreträdande ormvråkar mot insidan av överkroppen. Måste ut, måste säga ja. För jag tänker, att om jag drar tillräckligt hårt bort från den skenbara tryggheten, då måste jag förr eller senare nå den riktiga tryggheten.

Fast det kanske inte funkar så. Eller, för den delen: vem bryr sig egentligen? Mina känslor är bara betydelsefulla för mig själv. Så jag lägger mig ned nu istället. Och låter det skölja över mig: orättfärdigheten i den här sorgen. Kanske bara skriva lite till.

Att använda språket till att förändra sakernas konkreta tillstånd är det enda sättet. Men det är ett språk som kan formulera något om det som pyr i mellanrummen som krävs. Det perifera måste bli det centrala. I mitt liv. Jag tror att det måste börja där, med ett erkännande om att det finns saker som är bortom formulerandets förmågor. Därifrån kan man sedan börja häva sig, sträcka sig uppåt, se över muren. Eller in i solen.

Min kropp är fylld av ett annat slags språk nu, och det gör mig ledsen. Att aldrig ha kontroll på något stabilt i musklerna. Det blir bara nattliga kramper och dålig matsmältning. Men det är okej. Egentligen, det är okej. Jag vet ju att jag har förmågan att vila i en hand som är större. Det är bara det att musklerna, organen, hormonerna och blodkropparna inte förstått det än. De är alldeles för kroppsliga för att acceptera något slags gudsbegrepp.

Dessa dagar tillbringar jag på kontoret, där jag inrett med lösa anteckningar slängda överallt, bilder på små djur och texter om vetenskapsteori. Jag tror jag tycker om det, väldigt mycket. Jag kan till och med gråta här ibland, och omvandla det till något kulturteoretiskt. Det är inte reduktionistiskt, det är bara ett sätt att dyka djupare, i någon annans namn. Som att bli kär.

Vi kommer aldrig bli mätta på den här sortens längtan.

love hurts
I can only think of you I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of you, I can only think of

you.

And you wrote that song for your ex girlfriend.

Jag kan bara vara lycklig när jag är i en process. Allt annat framstår som alldeles för lyxigt och mjukt. Det är en slags vana. Eller ovana. Svårt att veta vilket. Men jag har inte gråtit så där på länge. En anledning är du.

På morgonen när jag läser vad jag skrivit förstår jag inte att sådana tankar ens existerar i mig.

En sak som slog mig precis, angående min identitet, är att jag inte alls är så kravlöst och smärtsamt närvarande som jag alltid trott. Jag är distanserad, bildar små städer av de andras liv. Det är demoniskt kanske. Kanske måste jag börja förstå det, tala från en annan piedestal, rensa rören och inte komma tillbaka. Säga nej till sådant som jag säger nej till.

Liksom älska.

Jag vill skriva något vackert. Under vissa vardagliga aktiviteter, som är bortom mig och min egen håla, längtar jag hem till mina dikter. I en slags reflektion långt senare tänker jag att det snarare är hemmet i dikterna jag längtar till. Vilket just nu verkar finnas där. Det blir så när saker runt mig känns vackra.

Men det enda konkreta jag kan tänka (om kärlek) är att det handlar i slutändan inte om personens faktiska kvaliteter, utan om hur den andre får mig att fantisera om honom.

Med andra ord, hur en person lyckas färga min totala frihet.

Och jag tror att det är precis så jag uppfattar samtal, ja, kanske rentav är det det som alla samtal (kommunikativt betraktade då) innefattar: Förmågan att överskrida, åt vilket håll som helst. Därför är tystnad skrämmande. Men på något vis tycker jag icke-tystnaden är mer skrämmande. Tystnaden har åtminstone den inneboende potentialen att innehålla sådant som språket inte förmår innehålla, skapa eller nå.

Helgens samtal och tystnad har varit sådan. Överskridande. Jag tror jag älskar just den sidan av det outtalade. Att det måste förbli tyst, om det ska kunna behålla all sin (överskridande) kraft. Att förståelsen av det som sker i tystnaden riskerar förstöras om det blir i annan form.

Om jag fick välja skulle jag vilja att du rörde mig nu. Att det var dina händer över min mage. Inte mina. Långsamheten i kroppar som rör sig mot varandra, och ser ett annat öga forma sig. Sängar är ljumna öknar ibland. Men bara nattliga när man är själv. Mina långkalsonger, strumpor, linne två täcken och filt hjälper inte. Bara den motsatta rörelsen i den kyla längst in mot huden som avklädnaden inför någon annan innebär, hjälper.

Ett dagboksinlägg föder ett annat.Men inte här. Det här är det första som skrivs från det här rummet, det här tomrummet. Som nu börjar bli ganska påtagligt. Min förmåga att stå upp är ständigt frånvarande. Allt sluttar. Allt yr runt mig, jag springer runt med nedfallna steg. Om och om igen. Det kanske också är ett slags dans.