bye, bye darling.

Det är inte riktigt likt mig att känna såhär. Som om jag var en punkt mindre än mig själv, och mot denna punkt pekar onämnbart många pilar. Eller om det är snören det dras i. Jag saknar Oscar. Jag vill ha det där mustiga som är konsekvensen av att älska, i min vardag. Någon att komma hem till. Allt annat känns tämligen värdelöst i jämförelse. Eller åtminstone väldigt, väldigt blekt.

Jag har en slags dödsångest som är fruktansvärt kemisk. Eller nej kanske inte. Jag vet inte. Jag är gjord av ord idag, och bakom finns inte så mycket mer än precis samma ord som blickar tillbaka. Man kan anta att jag behöver gråta. Man kan anta att jag behöver.

Jag har ett hela tiden rörligt diktmanus som jag bedrövar och släpper taget om, lägger ner all min kraft och tro på mig själv på. Jag känner mig som en väldigt medioker poet idag. Om jag ens kan kalla mig för poet. Jag är så öppen, och därför ooriginell. Jag vill ha det i fickan sådär, och känna det när jag knyter handen där. Bara jag. En växt, som ständigt är i samma tillstånd. Mitt träd nu igen. Ett alldeles perfekt grönt lönnblad, som aldrig skiftar färg. Är det värre att känna att det man gör ekar av så mycket annat som gjorts, eller att inte göra något alls?

Och tveksamheter. Det är hemskt hur jag hatar mig själv. Inte att, men hur. Det är så självförnedrande och nedbrytande och hopplöst. Jag önskar att jag hade kontroll över så mycket jag inte har kontroll över, som ingen har kontroll över. Tiden exempelvis. Jag har så svårt för allt som är tvingande. Vem är Gud att bestämma att jag ska fylla arton liksom? Och att Sverigedemokraternas valresultat består, trots att det snart är två år sen den där knappa fjärdedelen av Landskronas befolkning lyckades förbise saker som faktiskt hänt (miljoner saker), bara för att det råkar ligga en sak som tid i vägen.

Och hatet igen. Som får mig att känna mig så förnedrad som människa. Allt runt om skriker och försöker slå men alla gömmer sig och jag får allt och tillslut bryter man sakta och väldigt säkert ihop till något större. Till något kraftfullare. Precis som de där kraftansträngningarna Greenpeace-mannen pratade om för bara någon dag sedan. Precis en sådan kraftansträngning blir jag. Och jag ska rädda. Inte bara mig själv utan hela världen. Och alla kan fortsätta att skrika för jag kommer alltid att skrika högre. För det finns bara ett sätt att rädda världen på.

Kraftansträngning.

Jag vill sträcka min kropp över tiden.