bye, bye darling.

Det kom en liten man till arkivet. I samma stund som han räckte fram handen för att hälsa, höll han en kopp kaffe. Det blev lite fel och vi rörde aldrig varann. Han sa bara sitt namn och jag sa bara mitt. Utan att ta i hand. En feluträkning i den sociala logiken. Sedan gjorde vi om det. Utan namn. Bara hej.

Sen tittade vi på varann och pratade om Greenpeace. Han fortsatte att prata om kraftfält, kraft, kraftansträngningar och en stor urladdning i norra Sverige. Han var från Greenpeace. Jag tänkte på helt andra skyddsföreningar, hur hans ögon kändes och kärlek och död i ett, i guld omslingrad runt hans ena finger. Jag tänkte att det var storm utanför stadsbibiolteket i helsingborg.

Långt innan jag åkte till Skåne så hade jag klippt ut något från en text och klistrat in någon helt annanstans. Det hade ingen betydelse då. Men betydelser är bara långsamma, särskilt om man jämför med framtiden. Det har alltså blivit något skrivet igen, som jag tycker om. Men jag förstår inte vad det är. Förutom att det har betydelse. Och att det handlar om en rörelse och en värme på min hand. Och det är inte alls så banalt som det låter.

I duschen dagen innan mötet med Greenpeace-mannen sa jag högt att jag vill vara mjuk och självständig. Jag insåg ganska snabbt att det finns en ganska stor svårighet i att förena de två sakerna. Men man kanske kan försöka.

Jag tycker om att röra mig, prata eller bara lite lätt bete mig som människor jag tycker om. Som att överta någon annans skinn för en stund. Eller bara transportera någon annans rörelser från minnet till kroppen. Det känns fint. Och det blir lättare då.

Saker jag vill komma fram är helt enkelt att mötet med Greenpeace var känslostark. Det var slag i magen och det var som att vi förstod varandra ganska bra. Vi skakade hand igen när jag skulle gå ut i stormen. Sedan kom jag hem. Ljuva hem.