bye, bye darling.

Mina räddningsaktioner går att finna, det går att förlora. Jag har en lösning och jag ska lösa det. För en annan sa till mig en annan gång att första steget till en lösning är att inse sitt problem och jag har inte ett utan flera miljoners miljoners jätteproblem men aldrig om mig själv. Och aldrig för mig själv. Det handlar om alla men det är får få vingar som ska lyfta allting. Som ska skydda allting man vill skydda. Det känns så jävla dåligt. Det känns så jävla djurrätts-hardcore. Rätt in i själen bara. Så jävla hårt. Så jävla fult och vackert och allting. Hur allt kan smutskastas och glömmas och blundas för. Men jag har ett problem. Och en lösning. Mina räddningsaktioner går att finna. Men det är mycket som kan gå förlorat.

Jag har en mur som är helt nedriven, som jag bygger tegelsten för tegelsten ibland, jag har en hand. Jag har en hand. Jag är inte ensam. Men jag är instängd i ensamheten. Jag tänker på rören i möglet i mögelosten vi köpte idag, på hur sprickan i existensen blir allt större just nu, hur jag nästan kan dra fingertopparna över skarvarna, gränserna, på små vargar gjorda av morötter, på alla sorters djur, hur jag ser min spegelbild i deras ögon, på någons pappa i en rullstol och, på Fridhem. Fridhem och alla minnen.

Jag har minnen, jag har minnen i min famn. Jag har en djup förvirring. Allt kommer komma tillbaka, det är omöjligt på något annat sätt, det stämmer, stämmer in. I höst blir allt som det ska vara igen. Det finns folk som är kvar och det folket är precis det filket jag vill ha i höst. Jag behöver det. Det behöver mig. Och jag ska ta tag i allting och alkoholen ska ta tag i mig flera gånger om och de blå pusselbitarna, de fyrkantiga klossarna i de triangelformade hålen passar. Jag har minnen. Som inte minns. Att det är i huvudet de brukade bo. Nu bor de där ska ska bo. Långt inne. Hela tiden.

Where pleasure moments hung before.