bye, bye darling.

Till detta inlägg, lyssna gärna på Imogen Heap - Hide And Seek

http://youtube.com/watch?v=uhVfeOAgmAw

Jag vill ha, vill ha, ha, ett nytt, ett nytt sätt. Att leva på. Jag vill ha andra toner i mina tårar, andra ackord i min sorg. Annan ilska, helt annan ilska inför den tredje personen, hon jag skriker och bannlyser. I skogen. Eller kanske var det tårkanalen. Nå. Sluta.

Jag skäms. Och det är nu allt prövas, det är nu jag ställs inför alla de svåra proven. Det är nu skammen ställs inför rätta. Det är nu det händer, nu händer det igen. Hade mina problem gått att lösa hade det aldrig varit något problem, hade jag aldrig skrivit det här. Det är mitt hjärta. Det är hon. Hon äger det.

Jag saknar fortfarande Oscar. Han är en känsla av sallad. I mitt bröst och min mage. Jag behöver honom på min panna, på mina återväxande inre fina känslor. Tänk hur märkligt det är med frön som aldrig fått växa till sig, hur de växer baklänges, och hackigt, lite i taget, sedan mycket i taget, sedan kommer något annat och stör, som inte alls växt lika mycket. Och fröet måste bli ett frö igen. Men så är det inte alls med Oscar. Inte alls.

Med Oscar växer allting jättefort och jättevackert. Inte baklänges. Aldrig hackigt.
Och ingenting kan komma och störa.