Anthem For A Eighteen Year Old Girl
Det finns en väldig massa fullklottrade papper i min panna och i min mage och i mina håligheter och i mitt kön och i mitt vatten och i mitt bröst. För det är så det är. Jag har något inuti mig. Jag tror det är något riktigt. Som jag klappar och som väcks när jag klappar det.
Så jag känner mig lite bekvämare i att vara gråtmild och saknande, eftersom jag kan det.
Och jag tycker om när det goda värker. Jag ogillar mitt svävande, som om själen lossnar från kroppen. Särskilt som det inte finns något ställe där själen sitter fast i kroppen. Så, något som inte kan avskiljas från det andra, lossnar. Det är klart man mår lite illa.
Och säga vad man vill om mina tårar. Men de får mig inte att må illa i alla fall.
Däremot får det goda lidandet mig att tänka på något obehagligt: Det underförstådda i mitt hjärta. Det har alltid funnits där, ett ovattnat frö. De senaste åren har det vattnats (av tårar, kan vi stilla anta), och således växt till ett träd. Mina rädslor är spjutspetsar i mina ögon. Men det underförstådda, det är något annat. Det känns knappt. Som ett normaliserat knytnävsslag.
Det handlar om det goda. Det som är gott, på riktigt. Tänk om mitt träd handlar om att jag inte på något sätt kan tro att något gott ska kunna ske med mig, i mitt liv. Kanske är det det min sorg handlar om. Sörjandet av tron på drömmarna.
Men. Ett fucking jävla stort men. Det är mitt. Och jag vet. Och jag pressar. Och jag hoppar. Och jag vågar. Och jag vill. Det är okej att ha ett träd av missunsamhet och hånfullhet som sprider sitt rotsystem i mitt hjärtas nervsystem. Det är okej. Jag tänker inte ens på avverkning. Jag tänker på tillverkning. Och tillfredsställelse.
För jag har ju hunnit fylla arton i dagarna. Jag har hunnit tänka ut vad jag ska nålen göra med min hud. Det ska vara ett träd. Ett fett stort jävla träd. Som är mitt. Och jag vet. Och jag pressar. Och jag hoppar. Och jag vågar. Och jag vill. Jag tänker inte på avverkning. Jag tänker på tillverkning. Men mest på tillfredställelse.
Jag kan, jag vill, jag ska.
Så jag känner mig lite bekvämare i att vara gråtmild och saknande, eftersom jag kan det.
Och jag tycker om när det goda värker. Jag ogillar mitt svävande, som om själen lossnar från kroppen. Särskilt som det inte finns något ställe där själen sitter fast i kroppen. Så, något som inte kan avskiljas från det andra, lossnar. Det är klart man mår lite illa.
Och säga vad man vill om mina tårar. Men de får mig inte att må illa i alla fall.
Däremot får det goda lidandet mig att tänka på något obehagligt: Det underförstådda i mitt hjärta. Det har alltid funnits där, ett ovattnat frö. De senaste åren har det vattnats (av tårar, kan vi stilla anta), och således växt till ett träd. Mina rädslor är spjutspetsar i mina ögon. Men det underförstådda, det är något annat. Det känns knappt. Som ett normaliserat knytnävsslag.
Det handlar om det goda. Det som är gott, på riktigt. Tänk om mitt träd handlar om att jag inte på något sätt kan tro att något gott ska kunna ske med mig, i mitt liv. Kanske är det det min sorg handlar om. Sörjandet av tron på drömmarna.
Men. Ett fucking jävla stort men. Det är mitt. Och jag vet. Och jag pressar. Och jag hoppar. Och jag vågar. Och jag vill. Det är okej att ha ett träd av missunsamhet och hånfullhet som sprider sitt rotsystem i mitt hjärtas nervsystem. Det är okej. Jag tänker inte ens på avverkning. Jag tänker på tillverkning. Och tillfredsställelse.
För jag har ju hunnit fylla arton i dagarna. Jag har hunnit tänka ut vad jag ska nålen göra med min hud. Det ska vara ett träd. Ett fett stort jävla träd. Som är mitt. Och jag vet. Och jag pressar. Och jag hoppar. Och jag vågar. Och jag vill. Jag tänker inte på avverkning. Jag tänker på tillverkning. Men mest på tillfredställelse.
Jag kan, jag vill, jag ska.
Kommentarer
Postat av: Oscar
fan vad bra Malin! Du ska helt klart gøra det dær trædet nær du får tid. din motivering var fan i mig den bæsta jag hørt på længe;P go for it! :*
Trackback
