bye, bye darling.

Jag tycker om att jag trots min eviga och innerliga skam fortsatt att skriva dagbok. Det är något att hålla i. Att gå tillbaka till. Mina fingrars knapprande från den där höstdagen tvåtusensju, eller den där mörka februaritisdagen tvåtusenfem, eller sommaren tvåtusensex. Särskilt när jag håller på att upplösas. Eller bara råkar glömma bort det viktiga. Vem jag är. Inget av det är aktuellt just nu. Men ändå.

Bevis på att man finns till är det värre med.
Men jag tror jag tycker att det är mindre viktigt.

Detta är förmodligen mer än andra gången jag försöker skriva blogg.
Kanske lyckas jag den här gången.

Kanske inte.