bye, bye darling.

Det är tider då mycket smakar sött. Många saker alltså. Måhända är det också i hög grad. Det får mig att vilja berätta om en villkorslös kärlek till blöta munspel.

Det får mig också att vilja berätta om den godaste tacepajen. Som jag inte gjort. Någon gång tidigare. Och alla de kvarvarande brev som finns i mina pappershögar. Jag är rädd. Rädd att jag inte är den jag utger mig för att vara. Jag är så fruktansvärt närvarande att det på ett ytterst verkligt sätt blir outhärdligt. Det har inget med detta eller döden att göra. Men det råkade visa sig nu ändå.

Något händer igen. Denna gången tror jag att det är jag. Som händer.

Jag har också tänkt på det här med att vara en god människa, vilket hör samman med det jag allra sist i detta inlägg ska skriva om. Det ter sig som så att denna strävan - efter att vara god - alltför ofta och lätt, har något i sin andra ände som är självförakt. Alltså att tycka att man är en dålig människa. Strävandet efter att vara en god människa blir då till viss mån en hämndaktion mot den del av en själv man som människa instinktivt vill stöta bort (men kanske inte medvetet kan). Strävan efter godhet, blir då en räddningsaktion, ett försök att motbevisa den sura rösten som väser: Du är dålig.

Än har jag inte kommit fram till om detta i sig, är bra eller dåligt. Men det är en förklaring, och det är viktigare än normativitet.

Men jag är rädd ändå. Och något i mig, något som är jag, vill vara just det. Ja, faktiskt vill jag vara den räddaste människan i världen. Jag vill att min rädsla ska överglänsa alla andras. Jag vill att det ska vara min, och bara min, stora brist på kunskap om livet.