When you were young
Mellan själen och hjärtat går en bro. Det sa någon klichéefterlevare till mig en gång. Och därunder skulle känseln flyta.
Jag funderar på människor som ger avtryck och eftertryck och inte någon form av tryck över huvudtaget. Jag funderar alltså nästan enkom på relationer nu, dit går all min tankemässiga känsloenergi, eller känslomässiga tankeenergi. Jag har tänkt en evighet: Jag undrar inte om eller hur människor älskar varann, jag undrar: Älskar människor varann? Hur blir ett verb en storhet, en lättnad, ett sätt att vara i någon annan på det unika, märkliga vis som ryms där?
Hur mycket jag än försöker får jag inget grepp. Hur passar man ihop med någon? Vad är det överhuvudtaget som ska passa ihop? Vad är skillnaden på attraktion och kärlek? Var går liksom linjen dem emellan? Vad har egentligen betydelse? Förmågan att vara två, en utvecklande dialog (vad nu det innebär), bekräftelse, förmågan att göra den andre lycklig, förståelse, gemensamma val, gemensamma tankar?
Jag inser att det på något sätt ligger i det mänskliga, våra levnadsvillkor. Det finns en vilja att förstå tankemässigt sådant som troligen bäst lämpar sig för en förståelseform som är om inte likadan som, så liktydig med beskaffenheten av objektet för förståelsen. Med andra ord: Verbet älska (eller relatera) kan bara förstås med känslor, inte (helt och fullt) med tankar.
Och.
En annan sak: Säg mig, och detta gör mig faktiskt mycket arg, hur kan man välja att lägga pengar på saker som blandgodis, som har ett kilopris på runt hundra kronor (ca. 14 kilo per person och år), och olika typer av alkoholhaltiga drycker, som har ett literpris på mellan 30 och 400 kronor (ca. 10 liter ren alkohol per person och år), men vägra att betala en (1) krona extra för en miljövänlig kasse? Det är oförsvarbart.
Och en annan sak: Jag måste äta ris, bröd, mjöl, kryddor, lite nudlar, lite vårrullar, lite havremjölk ett tag framöver. Så att jag har råd med den nya kameran jag vann, samt den bästa resan genom tiderna som händer vid årsskiftet. Jag tänker inte växa upp. Inte på det planet. Bara på det andra.
Jag funderar på människor som ger avtryck och eftertryck och inte någon form av tryck över huvudtaget. Jag funderar alltså nästan enkom på relationer nu, dit går all min tankemässiga känsloenergi, eller känslomässiga tankeenergi. Jag har tänkt en evighet: Jag undrar inte om eller hur människor älskar varann, jag undrar: Älskar människor varann? Hur blir ett verb en storhet, en lättnad, ett sätt att vara i någon annan på det unika, märkliga vis som ryms där?
Hur mycket jag än försöker får jag inget grepp. Hur passar man ihop med någon? Vad är det överhuvudtaget som ska passa ihop? Vad är skillnaden på attraktion och kärlek? Var går liksom linjen dem emellan? Vad har egentligen betydelse? Förmågan att vara två, en utvecklande dialog (vad nu det innebär), bekräftelse, förmågan att göra den andre lycklig, förståelse, gemensamma val, gemensamma tankar?
Jag inser att det på något sätt ligger i det mänskliga, våra levnadsvillkor. Det finns en vilja att förstå tankemässigt sådant som troligen bäst lämpar sig för en förståelseform som är om inte likadan som, så liktydig med beskaffenheten av objektet för förståelsen. Med andra ord: Verbet älska (eller relatera) kan bara förstås med känslor, inte (helt och fullt) med tankar.
Och.
En annan sak: Säg mig, och detta gör mig faktiskt mycket arg, hur kan man välja att lägga pengar på saker som blandgodis, som har ett kilopris på runt hundra kronor (ca. 14 kilo per person och år), och olika typer av alkoholhaltiga drycker, som har ett literpris på mellan 30 och 400 kronor (ca. 10 liter ren alkohol per person och år), men vägra att betala en (1) krona extra för en miljövänlig kasse? Det är oförsvarbart.
Och en annan sak: Jag måste äta ris, bröd, mjöl, kryddor, lite nudlar, lite vårrullar, lite havremjölk ett tag framöver. Så att jag har råd med den nya kameran jag vann, samt den bästa resan genom tiderna som händer vid årsskiftet. Jag tänker inte växa upp. Inte på det planet. Bara på det andra.
Kommentarer
Trackback
