bye, bye darling.

Ingen annan kväll i mitt liv har nog ens påmint om gårkvällen. Det är visserligen inte sällan världen verkar tala till mig, men inte så tydligt som igår. Efterbörden består i att balansera mellan beslutet om jag var rätt eller fel. Om min vanliga ångest är en vass, oresonlig hyllkant, så är min bakisångest en spetsig stad.

Tråkigt nog är det just allt det goda som är kärnan av mina problem: Jag har inga mallar för att hantera det. Allt jag vill ha, är något jag - nästan medvetet - stöter bort. Det finns inga fötter på min kropp som vill fylla ut sådana skor, inget skinn som följsamt lägger sig på plats runt ett sådant kött. Kanske handlar det om hastighet. Rytm och tempo. Det dåliga måste försvinna bara lite i taget, så pass mycket att jag får hålla det, inte mista allt på en gång, och bara långsamt byta ut det, mot andra vanor och vibrationer.

Vad som egentligen försiggick igår kan jag inte tala om. Det handlar å ena sidan om att det är en skillnad på det privata och det privata, och å andra sidan om och jag inte vill förlora det eller misstolka det genom att (be)skriva det. Inget är så intakt som en privat myt, en skir hemlighet, bevarad inom ens alldeles egna språkvärld.

Men jag kan skriva att det inte handlar om någon annan än mig och mitt privata. Så långt kan jag gå och så långt gick jag, för du undrar. Jag vet att du undrar.

Jag finns. Jag förändras. Och nästa höst drar jag uppåt neråt framåt men aldrig bakåt. Farväl till det gamla och välkommen allt nytt. Det är dags nu, allt det dåliga är bakom och jag ser framåt till att inte blocka bakåt. Nåja.

Hej då.