bye, bye darling.

Jag gråter så ofta nu att det är svårt att räkna. Kanske svårt för att det är en slags näring. Kanske inte. Förmoldigen jätteosant. Någon överlevde i alla fall under en rasad byggnad i Asien genom att dricka sitt eget urin. Det är ungefär så. Att nära sig själv, av sig själv, sin egen kropps vätskor. Jag sa aldrig att jag inte menade bokstavligen. Det gjorde jag.

Oavsett om ursprunget är de skräckinjagande telefonsignalerna, den befintliga oturen, kärlekslösheten, pengabristen i enbart mer pengabrister, förlusten av mångdagars vänskap, eller tärandet på jordens resurser och fantasin om framtidens uttorkade jordskorpa, jordkärna och jordhjärta.

Eller utmattningen av att vara kvar i den här staden.