bye, bye darling.

Det här är så att säga inget vackert inlägg. Det är fult och fläckigt, inte hållbart. Men det måste skrivas. För i min eviga vilja att vara förstående, nyanserad och kupad, vänlig, så kan jag bara inte låta bli att störa mig på så mycket av människors beteenden. I topp just nu ligger defensiven. Främst den som ger utslag i ilska i mycket blandad form.

Jag undrar hur många människor som egentligen - e g e n t l i g e n - tar sig igenom sina liv och hanterar starka känslor på något slags värdigt vis, för alla inblandade parter. Jag är så jävla trött på att få tillbaka det vassa. Kärlekar som vänder ryggen till, bara för att de börjar känna något, och som inte ens kan uppbåda energin att säga förlåt, än mindre tala ut.

Jag ska inte tänka på det mer än lite. Men det förstås, hoppas jag, att den ojämlikhet jag upplever, inte bara är upplevd. Den är verklig också. Och mina syften är inte klara, jag strävar inte uppåt. Jag försöker bara respektera mitt själv, inte bara ert.

Men egentligen vill jag be mig själv dra åt helvete. Åtminstone emellanåt.
Du var alltid min bättre hälft.