bye, bye darling.

Det finns så många dagar som inte finns. Som den här. Men det som inte finns, är tydligen det mest betydelsefulla, det mest verkliga, och det som påverkar mig mest. Kanske är det för att också jag inte finns.

Mina nätter känns som socker på tungspetsen. Det är aldrig dagar som är söta, det är nätterna. Jag halvsover, halvsittandes, över halva sängen. Kanske är det de kroppsliga förskjutningarna, de som är nästan framme, som märks tydligast i det själsligas benfasta abstraktion och luftighet.

Jag är nervösare än vanligt. En konstant rodnad liksom. Det kan tyda på något. Jag gömmer mig för folk jag till och med känner. Vad är jag rädd för? Mig själv. Är det inte alltid så? Även om det kan verka som om jag är rädd för det andra ska säga eller göra mot mig, så är det ju vart jag ska ta mig själv till för sinnestillstånd, vilken lucka jag ska välja att öppna, inom mig, när personen eventuellt gör eller säger det där, som jag är mest rädd för.

Jag ska färga håret idag. Igår drack jag inte som alla andra. Och helgen känns som en dröm. Den blir bra. Omöjlig att reflektera över. Går bara att vara i. Vilja vara i. Nu. En brist på konkretion, avbrott, spetsar. Jag kan inte formulera några särskilt utstickande eller väsentliga tankar när jag inte har något konkret som växer i mig. Och det kanske är bra. Försöker jag tänka.