bye, bye darling.

Jag sitter på Öland nu. Allt är fint och nödvändigt och jävligt behövligt. Jag behöver den här veckan. Jag behöver vara bekymmerslös även om jag inte är det. Jag behöver åka karuseller tills jag spyr och jag behöver den där tabletten varje morgon. Jag behöver så mycket och jag behöver Öland.

Men jag förstår inte. Men allting bryter mig som en värld bryter sin jord med jordbävning som en kaka bryts av en hand. Jag förstår det inte. Och jag gråter bara. Äcklig oförstående gråt. Snoret och tårarna trillar ner i knät, mina bara knän när jag sitter vid havet vid sängen vid vad som helst. Snor och salt vatten från mina ögons djup ner i knäna, på tröjan och på jeansen blir det fläckar. Alltid fläckar. Och jag förstår inte. Och jag älskar och jag hatar det.

För när slutar man sakna och istället börjar längta tills man ses igen. När blir lagom bäst och när får man äta kakan?
Det pratar vi om en annan gång. Inte nästa gång, men en annan.