bye, bye darling.

Det finns hundratals saker, händelser och känslor som skulle kunna rymmas här. Ändå kan de inte det. Ord kan expandera ett själsliv. Men de kan också göra det orättvisa. Ellinor lärde mig det uttrycket. Att göra någon rättvisa. Hur simpelt det än låter hade jag inte uppfattat det tills hon sa det. Kanske är det extra passande att skriva sitt känsloliv på internet. För internet och själslivet är besläktade. Går inte att översätta liksom. Det finns inga konverteringstabeller.

Alla dessa självrefererande ting.

Jag återvänder till min hemstad snarast efter cashflow. Hittills hade jag inte känt något. Hemma är borta. Borta är hemma. Ändå är det där jag minst anar det, som det levande uppstår. Växer ur den döda jorden. Mitt träd.

Ett manus. Ett liv. Mitt smeknamn var Ståhl och tiden gick allt för snabbt.

Men jag behöver det där som betydde mer då. Det är det jag lever för, och det jag dog för, för längesen. Känslan av att varenda klädesplagg var minst för svart för stort för litet för randigt. Är det konstigt att man söker sig till djup som är alldeles för stora, hålor som är alldeles för ihåliga? De trånga klädesplaggen behövs. Om inte annat så för att hålla allting på plats.

Allt har sin tid. Till och med de där - de här - sakerna som betydde mer då.