bye, bye darling.

Jag är trött på det formbara. Och det oformbara. Jag är så trött på att människor är så lika, och så olika. Jag är trött på att avståndet till mitt inre bara är några centimeter, men det känns som åratal. Mellan mina tankar och det nåbara. Och det faktiska.

(Det är möjligt att jag överdriver.)
Men trött på sådana människor jag träffade idag är jag. Svin.

Jag är trött på att staden heter samma sak varje morgon. Jag är inte trött på staden. Bara vad den heter. Jag är trött på att det är den staden som heter det. Då jag egentligen tycket om namnet. Jag är trött på att mina tankar är besatta av krafter jag inte tycker om; jag vill något med mitt liv som jag egentligen inte vill; jag måste tänka mig in i min egen kärna, ut från det som besatt mig. 

XXX har sin poäng. Det ligger något och skaver hela tiden i våra kroppar. Våra kroppar som är så trötta på att vara kroppar. Vara mynt. Jag är så trött på att så desperat försöka karva in de osynliga trossatserna i handflatan. En fusklapp om hur en människa ska vara. Jag är så fruktansvärt trött på blickarna när jag ska säga något, något kanske avgörande, och så behandlar jag mig som skum, som något att blåsa iväg. Jag gömmer mig i vinden.

Jag är trött på att jag är trött, på att jag är en sådan organism som lyder under dessa lagar: trötthet. Jag vill inget annat än att inte vara trött. Men. Jag är trött på bakterierna för min inre syn. Jag är trött på att snegla på de som skjutsar sina kroppar genom fotbollsplaner, eller bara genom samtal i en ring på ett torg i en stad med fint namn. Var är jag? Jag är så himla trött på att försöka göra gängor i mitt själsliv, så att jag ska kunna skruva in mig själv i det här hålet som är världen. Trött.

Fast mest av allt är jag nog trött på att känna mina grundläggande känslor så mycket: rädsla, ångest och ilska. Diskar som snurrar, i olika höjd och fart i mitt bröst.

Men.

Jag är inte trött på min dagbok. Jag är kanske trött på att vara så rädd för min poesi, att känna att den är min sista utpost, och att ramlar den, så ramlar jag. För det är så. Jag behöver inte må dåligt för att skriva dåliga saker. Men det slutar alltid med att jag gör det. Mår dåligt. Men det är en annan sak. Och det var inte det jag nu skulle säga. Det jag skulle säga var att jag såklart också är trött på att vara en klyscha, och inte vara en klyscha. Så jag fortsätter att alltjämt vara lika övertygad om att jag ska älska bort allting.