bye, bye darling.

Det finns en viss frustration över att jag är frustrerad så lite. Jag ligger i ett bekvämt glapp. Ett glapp där jag är mellan det sargade och det kraftfullt konstruktiva, trovärdigt självständiga. En slags säkerhet på min egen existens. Det är i sanning hoppfullt. Men det är steget upp ur glappet som är så svårt. Jag vill stanna kvar men jag vill inte stanna kvar. Muskler måste växa till sig innan jag kan föra fötterna.

Berusning sker i detta glapp, och det glöms bort. Jag är orolig. Människor kramar mig på dansgolv och jag glömmer texten till låten. Det är just det som är problemet: Att lita på att det som hände inte var en skymf, mot mig. Att kunna lita på att människors intentioner var verkligt goda, att jag inte blev gjord till åtlöje, eller att de föraktade mig. Men jag älskar det hur det än blir, var, är.

Helt med min vilja behöver jag höra ännu en aktuell svensk popakt, dansgolvet var oglest hela kvällen, någon var där, och många som var där var inte heller där. Behöver jag ens skriva nästa mening?

Jag tog i ända från någon emmelinas danssteg, och blev mycket berusad. Det var skönt och bra. Innan dess hade jag och klasskamrater återförenats i en dinering av tequila som var allt annat än vad resten av kvällen skulle bli. Det råkade bli fläckar på mitt helt nya Urban Putfitters-linne. Det kostade 600 kronor, jag köpte det för en 149. Nu hänger den på tork. Och jag med.