bye, bye darling.

Och så kom den. Dagen. Som innehåller kvällen då ingen regnbåge syns.

Jag känner att något oerhört vackert och stort börjar ockupera det som tycktes bli allt mer tyngre. För att tala ohalvsanning så är det nästintill jävligt perfekt, och så ska jag låta det vara. Tills vidare. I alla fall genom hösten, och kanske i bästa fall och hemskt gärna genom vintern.
Det skriver vi om när jag hittat andra ord än åh.

Hej.
Ibland gör man rätt, ibland gör man fel heter det ju och här är jag.

Hopplöst igen.

Men jag vägrar att ge upp. Vägrar, vägrar, vägrar. Vad hände med en sådan simpel sak som viljan att förändra/förbättra världen? För det finns gränser och det finns avfarter. Avgasfärgade blommor och flera mil av samma smutsavlagringar på nageln.

Idag är en annan dag. Men framför allt en ny jobbdag. Jag önskar om bättre förhållanden ur alla vinklar i alla kanter. Tack.

för att bli en någorlunda bloggare måste man vara så här:
http://www.youtube.com/watch?v=lFjdyCVBavY

& jag är ju dömd, på förtid, som vanligt. det var det jag skrev. den där gången jag satte mig här första gången sista gången jag skapade en blogg. den där första och sista gången kanske inte var det längsta strået trots allt.
fast kanske.

hemma är bäst.
jag är trött på att fantisera om ett liv där allt är i harmoni.
imorgon börjar jag rädda världen. mina aktioner går från ide till verklighet.
jag har så mycket att säga men ännu mer säger emot att jag ska säga det.
snart är min dagbok förstörd.

imorgon ska vi prata om att lösa problem.
påminn mig om det.

Det snurrade fortare än vanligt igår och jag ville aldrig hoppa av io farten. Jag lät allt ta över mig jag överdriver inte när jag säger att kvällar visst kan bli räddade. För hur mår man inte när landskronakarnevalen kan dra sig. Hur mår man inte när Harrys i Borgholm är stället allt händer på. Hur mår man inte när man inte så värst stereotypt dansar sig själv galen till Dr Alban och hur mår man inte med månen med gatulyktorna med den tomma stigen vid havet med havet med betongen med lådvinet.

Hur mår man inte när man sover fyra timmar under bar himmel, på altanen, under filten, bredvid mobilen, med ostbågarna med en perfekt bild som kommer en annan gång.

Och alkoholen är som bäst när den regerar i blodsystemet.
Och jag har aldrig sagt något annat.

att vara rädd för något i ens eget blod. ingenting att hurra för. ingenting att acceptera. men ändå är det ju så. jag kan inte ändra det, på något sätt. jag är rädd så något skakar. jag är rädd för att något ska sluta skaka. så rädd för allting med något att göra. fast det är mitt blod. fast jag inte kan vara ärlig mot min cyberspaceblogg. så rädd.

kanske skulle jag bara ta och se något i vitögat.
kanske är det just det jag inte vill.

Jag sitter på Öland nu. Allt är fint och nödvändigt och jävligt behövligt. Jag behöver den här veckan. Jag behöver vara bekymmerslös även om jag inte är det. Jag behöver åka karuseller tills jag spyr och jag behöver den där tabletten varje morgon. Jag behöver så mycket och jag behöver Öland.

Men jag förstår inte. Men allting bryter mig som en värld bryter sin jord med jordbävning som en kaka bryts av en hand. Jag förstår det inte. Och jag gråter bara. Äcklig oförstående gråt. Snoret och tårarna trillar ner i knät, mina bara knän när jag sitter vid havet vid sängen vid vad som helst. Snor och salt vatten från mina ögons djup ner i knäna, på tröjan och på jeansen blir det fläckar. Alltid fläckar. Och jag förstår inte. Och jag älskar och jag hatar det.

För när slutar man sakna och istället börjar längta tills man ses igen. När blir lagom bäst och när får man äta kakan?
Det pratar vi om en annan gång. Inte nästa gång, men en annan.

Ett barns fantasi är en skatt som är utom denna värld, bortom atmosfär och bortom trasigt ozonlager. Med fantasi behövs ingen snö när man vill åka pulka eller kasta snöbollar. Allt går. Fantasi vet inga gränser. Det tar dig till vilda västern och till Ankeborg; det ger dig robotarmar, Coca Cola-regn och gör dig till en hjälte, sångerska, lejonskötare eller som i mitt fall, utomjording. Men det pratar vi om lite senare. Och om du vill såra mig, ta då min fantasi, gör mig mänsklig och se mig gråta.

Men för två dagar sedan var jag och brudarna åter igen ut på äventyr. Ingenting var som det brukade. Allting var så mycket bättre. Solen, maten, humöret och staden var så fina tillsammans och jag stämde in i lovsången som om jag inte gjort något annat. Där ville jag leva, där ville jag dö.



Det är bra att jag har sådana vänner som får mig att må bra. Det finns inget ord för hur de gör det. De bara gör någonting som får mig att känna mig komplett. Precis som puberteten gör något med småpojkarnas röster. Precis det något gör brudarna med mitt sinne som får mig att vara den lyckligaste i världen som har sådana vänner. Nu börjar vi prata i cirkel så nu går jag och packar till någonstans.

Men det pratar vi om lite senare.

Jag är trött på det formbara. Och det oformbara. Jag är så trött på att människor är så lika, och så olika. Jag är trött på att avståndet till mitt inre bara är några centimeter, men det känns som åratal. Mellan mina tankar och det nåbara. Och det faktiska.

(Det är möjligt att jag överdriver.)
Men trött på sådana människor jag träffade idag är jag. Svin.

Jag är trött på att staden heter samma sak varje morgon. Jag är inte trött på staden. Bara vad den heter. Jag är trött på att det är den staden som heter det. Då jag egentligen tycket om namnet. Jag är trött på att mina tankar är besatta av krafter jag inte tycker om; jag vill något med mitt liv som jag egentligen inte vill; jag måste tänka mig in i min egen kärna, ut från det som besatt mig. 

XXX har sin poäng. Det ligger något och skaver hela tiden i våra kroppar. Våra kroppar som är så trötta på att vara kroppar. Vara mynt. Jag är så trött på att så desperat försöka karva in de osynliga trossatserna i handflatan. En fusklapp om hur en människa ska vara. Jag är så fruktansvärt trött på blickarna när jag ska säga något, något kanske avgörande, och så behandlar jag mig som skum, som något att blåsa iväg. Jag gömmer mig i vinden.

Jag är trött på att jag är trött, på att jag är en sådan organism som lyder under dessa lagar: trötthet. Jag vill inget annat än att inte vara trött. Men. Jag är trött på bakterierna för min inre syn. Jag är trött på att snegla på de som skjutsar sina kroppar genom fotbollsplaner, eller bara genom samtal i en ring på ett torg i en stad med fint namn. Var är jag? Jag är så himla trött på att försöka göra gängor i mitt själsliv, så att jag ska kunna skruva in mig själv i det här hålet som är världen. Trött.

Fast mest av allt är jag nog trött på att känna mina grundläggande känslor så mycket: rädsla, ångest och ilska. Diskar som snurrar, i olika höjd och fart i mitt bröst.

Men.

Jag är inte trött på min dagbok. Jag är kanske trött på att vara så rädd för min poesi, att känna att den är min sista utpost, och att ramlar den, så ramlar jag. För det är så. Jag behöver inte må dåligt för att skriva dåliga saker. Men det slutar alltid med att jag gör det. Mår dåligt. Men det är en annan sak. Och det var inte det jag nu skulle säga. Det jag skulle säga var att jag såklart också är trött på att vara en klyscha, och inte vara en klyscha. Så jag fortsätter att alltjämt vara lika övertygad om att jag ska älska bort allting.

Det finns hundratals saker, händelser och känslor som skulle kunna rymmas här. Ändå kan de inte det. Ord kan expandera ett själsliv. Men de kan också göra det orättvisa. Ellinor lärde mig det uttrycket. Att göra någon rättvisa. Hur simpelt det än låter hade jag inte uppfattat det tills hon sa det. Kanske är det extra passande att skriva sitt känsloliv på internet. För internet och själslivet är besläktade. Går inte att översätta liksom. Det finns inga konverteringstabeller.

Alla dessa självrefererande ting.

Jag återvänder till min hemstad snarast efter cashflow. Hittills hade jag inte känt något. Hemma är borta. Borta är hemma. Ändå är det där jag minst anar det, som det levande uppstår. Växer ur den döda jorden. Mitt träd.

Ett manus. Ett liv. Mitt smeknamn var Ståhl och tiden gick allt för snabbt.

Men jag behöver det där som betydde mer då. Det är det jag lever för, och det jag dog för, för längesen. Känslan av att varenda klädesplagg var minst för svart för stort för litet för randigt. Är det konstigt att man söker sig till djup som är alldeles för stora, hålor som är alldeles för ihåliga? De trånga klädesplaggen behövs. Om inte annat så för att hålla allting på plats.

Allt har sin tid. Till och med de där - de här - sakerna som betydde mer då.

Jag förtår att mitt prat om klossar och bitar och pussel hit och dit gör er förvirrade, förhoppningsvis förtvivlade. Det är precis så jag vill att ni ska känna. Men för att ni ska förstå bättre skrev jag på någonting en natt. Det blev så här.

Det finns bara före och efter. Inget nu, där saker går segt och är ihopsatta massor av triangulära klossar som inte går ner i fyrkantiga hål. Det finns inte. Det finns bara en evighet som fastnat mellan före och efter.

Nu förstår ni. Det vet jag.

Mina räddningsaktioner går att finna, det går att förlora. Jag har en lösning och jag ska lösa det. För en annan sa till mig en annan gång att första steget till en lösning är att inse sitt problem och jag har inte ett utan flera miljoners miljoners jätteproblem men aldrig om mig själv. Och aldrig för mig själv. Det handlar om alla men det är får få vingar som ska lyfta allting. Som ska skydda allting man vill skydda. Det känns så jävla dåligt. Det känns så jävla djurrätts-hardcore. Rätt in i själen bara. Så jävla hårt. Så jävla fult och vackert och allting. Hur allt kan smutskastas och glömmas och blundas för. Men jag har ett problem. Och en lösning. Mina räddningsaktioner går att finna. Men det är mycket som kan gå förlorat.

Jag har en mur som är helt nedriven, som jag bygger tegelsten för tegelsten ibland, jag har en hand. Jag har en hand. Jag är inte ensam. Men jag är instängd i ensamheten. Jag tänker på rören i möglet i mögelosten vi köpte idag, på hur sprickan i existensen blir allt större just nu, hur jag nästan kan dra fingertopparna över skarvarna, gränserna, på små vargar gjorda av morötter, på alla sorters djur, hur jag ser min spegelbild i deras ögon, på någons pappa i en rullstol och, på Fridhem. Fridhem och alla minnen.

Jag har minnen, jag har minnen i min famn. Jag har en djup förvirring. Allt kommer komma tillbaka, det är omöjligt på något annat sätt, det stämmer, stämmer in. I höst blir allt som det ska vara igen. Det finns folk som är kvar och det folket är precis det filket jag vill ha i höst. Jag behöver det. Det behöver mig. Och jag ska ta tag i allting och alkoholen ska ta tag i mig flera gånger om och de blå pusselbitarna, de fyrkantiga klossarna i de triangelformade hålen passar. Jag har minnen. Som inte minns. Att det är i huvudet de brukade bo. Nu bor de där ska ska bo. Långt inne. Hela tiden.

Where pleasure moments hung before.

Till detta inlägg, lyssna gärna på Imogen Heap - Hide And Seek

http://youtube.com/watch?v=uhVfeOAgmAw

Jag vill ha, vill ha, ha, ett nytt, ett nytt sätt. Att leva på. Jag vill ha andra toner i mina tårar, andra ackord i min sorg. Annan ilska, helt annan ilska inför den tredje personen, hon jag skriker och bannlyser. I skogen. Eller kanske var det tårkanalen. Nå. Sluta.

Jag skäms. Och det är nu allt prövas, det är nu jag ställs inför alla de svåra proven. Det är nu skammen ställs inför rätta. Det är nu det händer, nu händer det igen. Hade mina problem gått att lösa hade det aldrig varit något problem, hade jag aldrig skrivit det här. Det är mitt hjärta. Det är hon. Hon äger det.

Jag saknar fortfarande Oscar. Han är en känsla av sallad. I mitt bröst och min mage. Jag behöver honom på min panna, på mina återväxande inre fina känslor. Tänk hur märkligt det är med frön som aldrig fått växa till sig, hur de växer baklänges, och hackigt, lite i taget, sedan mycket i taget, sedan kommer något annat och stör, som inte alls växt lika mycket. Och fröet måste bli ett frö igen. Men så är det inte alls med Oscar. Inte alls.

Med Oscar växer allting jättefort och jättevackert. Inte baklänges. Aldrig hackigt.
Och ingenting kan komma och störa.

Det är inte riktigt likt mig att känna såhär. Som om jag var en punkt mindre än mig själv, och mot denna punkt pekar onämnbart många pilar. Eller om det är snören det dras i. Jag saknar Oscar. Jag vill ha det där mustiga som är konsekvensen av att älska, i min vardag. Någon att komma hem till. Allt annat känns tämligen värdelöst i jämförelse. Eller åtminstone väldigt, väldigt blekt.

Jag har en slags dödsångest som är fruktansvärt kemisk. Eller nej kanske inte. Jag vet inte. Jag är gjord av ord idag, och bakom finns inte så mycket mer än precis samma ord som blickar tillbaka. Man kan anta att jag behöver gråta. Man kan anta att jag behöver.

Jag har ett hela tiden rörligt diktmanus som jag bedrövar och släpper taget om, lägger ner all min kraft och tro på mig själv på. Jag känner mig som en väldigt medioker poet idag. Om jag ens kan kalla mig för poet. Jag är så öppen, och därför ooriginell. Jag vill ha det i fickan sådär, och känna det när jag knyter handen där. Bara jag. En växt, som ständigt är i samma tillstånd. Mitt träd nu igen. Ett alldeles perfekt grönt lönnblad, som aldrig skiftar färg. Är det värre att känna att det man gör ekar av så mycket annat som gjorts, eller att inte göra något alls?

Och tveksamheter. Det är hemskt hur jag hatar mig själv. Inte att, men hur. Det är så självförnedrande och nedbrytande och hopplöst. Jag önskar att jag hade kontroll över så mycket jag inte har kontroll över, som ingen har kontroll över. Tiden exempelvis. Jag har så svårt för allt som är tvingande. Vem är Gud att bestämma att jag ska fylla arton liksom? Och att Sverigedemokraternas valresultat består, trots att det snart är två år sen den där knappa fjärdedelen av Landskronas befolkning lyckades förbise saker som faktiskt hänt (miljoner saker), bara för att det råkar ligga en sak som tid i vägen.

Och hatet igen. Som får mig att känna mig så förnedrad som människa. Allt runt om skriker och försöker slå men alla gömmer sig och jag får allt och tillslut bryter man sakta och väldigt säkert ihop till något större. Till något kraftfullare. Precis som de där kraftansträngningarna Greenpeace-mannen pratade om för bara någon dag sedan. Precis en sådan kraftansträngning blir jag. Och jag ska rädda. Inte bara mig själv utan hela världen. Och alla kan fortsätta att skrika för jag kommer alltid att skrika högre. För det finns bara ett sätt att rädda världen på.

Kraftansträngning.

Jag vill sträcka min kropp över tiden.

Det kom en liten man till arkivet. I samma stund som han räckte fram handen för att hälsa, höll han en kopp kaffe. Det blev lite fel och vi rörde aldrig varann. Han sa bara sitt namn och jag sa bara mitt. Utan att ta i hand. En feluträkning i den sociala logiken. Sedan gjorde vi om det. Utan namn. Bara hej.

Sen tittade vi på varann och pratade om Greenpeace. Han fortsatte att prata om kraftfält, kraft, kraftansträngningar och en stor urladdning i norra Sverige. Han var från Greenpeace. Jag tänkte på helt andra skyddsföreningar, hur hans ögon kändes och kärlek och död i ett, i guld omslingrad runt hans ena finger. Jag tänkte att det var storm utanför stadsbibiolteket i helsingborg.

Långt innan jag åkte till Skåne så hade jag klippt ut något från en text och klistrat in någon helt annanstans. Det hade ingen betydelse då. Men betydelser är bara långsamma, särskilt om man jämför med framtiden. Det har alltså blivit något skrivet igen, som jag tycker om. Men jag förstår inte vad det är. Förutom att det har betydelse. Och att det handlar om en rörelse och en värme på min hand. Och det är inte alls så banalt som det låter.

I duschen dagen innan mötet med Greenpeace-mannen sa jag högt att jag vill vara mjuk och självständig. Jag insåg ganska snabbt att det finns en ganska stor svårighet i att förena de två sakerna. Men man kanske kan försöka.

Jag tycker om att röra mig, prata eller bara lite lätt bete mig som människor jag tycker om. Som att överta någon annans skinn för en stund. Eller bara transportera någon annans rörelser från minnet till kroppen. Det känns fint. Och det blir lättare då.

Saker jag vill komma fram är helt enkelt att mötet med Greenpeace var känslostark. Det var slag i magen och det var som att vi förstod varandra ganska bra. Vi skakade hand igen när jag skulle gå ut i stormen. Sedan kom jag hem. Ljuva hem.

Det finns en väldig massa fullklottrade papper i min panna och i min mage och i mina håligheter och i mitt kön och i mitt vatten och i mitt bröst. För det är så det är. Jag har något inuti mig. Jag tror det är något riktigt. Som jag klappar och som väcks när jag klappar det.

Så jag känner mig lite bekvämare i att vara gråtmild och saknande, eftersom jag kan det.

Och jag tycker om när det goda värker. Jag ogillar mitt svävande, som om själen lossnar från kroppen. Särskilt som det inte finns något ställe där själen sitter fast i kroppen. Så, något som inte kan avskiljas från det andra, lossnar. Det är klart man mår lite illa.

Och säga vad man vill om mina tårar. Men de får mig inte att må illa i alla fall.

Däremot får det goda lidandet mig att tänka på något obehagligt: Det underförstådda i mitt hjärta. Det har alltid funnits där, ett ovattnat frö. De senaste åren har det vattnats (av tårar, kan vi stilla anta), och således växt till ett träd. Mina rädslor är spjutspetsar i mina ögon. Men det underförstådda, det är något annat. Det känns knappt. Som ett normaliserat knytnävsslag.

Det handlar om det goda. Det som är gott, på riktigt. Tänk om mitt träd handlar om att jag inte på något sätt kan tro att något gott ska kunna ske med mig, i mitt liv. Kanske är det det min sorg handlar om. Sörjandet av tron på drömmarna.

Men. Ett fucking jävla stort men. Det är mitt. Och jag vet. Och jag pressar. Och jag hoppar. Och jag vågar. Och jag vill. Det är okej att ha ett träd av missunsamhet och hånfullhet som sprider sitt rotsystem i mitt hjärtas nervsystem. Det är okej. Jag tänker inte ens på avverkning. Jag tänker på tillverkning. Och tillfredsställelse.

För jag har ju hunnit fylla arton i dagarna. Jag har hunnit tänka ut vad jag ska nålen göra med min hud. Det ska vara ett träd. Ett fett stort jävla träd. Som är mitt. Och jag vet. Och jag pressar. Och jag hoppar. Och jag vågar. Och jag vill. Jag tänker inte på avverkning. Jag tänker på tillverkning. Men mest på tillfredställelse.

Jag kan, jag vill, jag ska.