Sommarlov
Som om jag trädde på mig någon annans lugn, där jag gick. För att komma tilbaka. Hösten 2008 får vänta. Jag har sommarlov.
Så vi åkte till ingenstans. Mjukglassen var annorlunda, ena hotellväggen var täckt av en färg vi bägge hatade lika innerligt. Precis som Caroline Hasse i klassen som skrev en krönika om den. Färgen alltså. En krönika om färgen röd. Och inga likdelar fick vi möjlighet att se. Men jag fick inte soleksem, i alla fall.
Och så har jag haft otaliga första-meningar till dagböcker, och tvåsiffrigt antal dikt-slutrader. Sådant är det att ha semester.
Woho.
We never change, we never learn, do we. No, no.
det finns bara en sak som lugnar. allt annat snurrar fortare och fortare och det känns som om jag liksom stannat upp någonstans mitt i alltihop. som när jag, brudarna och oscar drog och badade igår. så borde livet alltid kännas.
jag är så trött. jag har så himla mycket att säga men det finns liksom ingen tid över för annat än livet. jag tycker om livet men ibland behöver jag lite paus. det har jag inte fått på hur länge som helst. det går ibland. men ibland går det inte alls. visst, livet går ju. men inget annat. jag lever kanske för mycket. kanske för mycket för att jag senare inte ska kunna leva livet. jag måste skaffa mig perspektiv på saker och ting.
jag måste lära mig att ta hand om det jag har och ta vara på möjligheter som bara ges nu. samtidigt letar jag efter andra möjligheter på helt andra plan och kanske är det att önska för mycket. kanske är det för mycket leva.
I collapse.
This life looks like a sentence,
Though a constant game of falling short.
If you know, you know.
If you know, you know.
When I feel like this,
When I'm just so sick of feeling less than perfect.
Isn't right for me.
I never fight to see,
If coming clean would get to me.
I feel myself holding back,
I feel the pressure,
It's finally back,
I'm taken.
http://youtube.com/watch?v=qEcwDDBsz50
Please don't hesitate.
Jag tycker om att jag trots min eviga och innerliga skam fortsatt att skriva dagbok. Det är något att hålla i. Att gå tillbaka till. Mina fingrars knapprande från den där höstdagen tvåtusensju, eller den där mörka februaritisdagen tvåtusenfem, eller sommaren tvåtusensex. Särskilt när jag håller på att upplösas. Eller bara råkar glömma bort det viktiga. Vem jag är. Inget av det är aktuellt just nu. Men ändå.
Bevis på att man finns till är det värre med.
Men jag tror jag tycker att det är mindre viktigt.
Detta är förmodligen mer än andra gången jag försöker skriva blogg.
Kanske lyckas jag den här gången.
Kanske inte.
